Väldigt få av oss är modiga hjältar

KOLUMNISTER

En mörk natt i januari fick fegheten ett ansikte, det var solbränt och plufsigt med små svarta ögon och en mjuk liten dubbelhaka.

Nio månader senare tittar jag på bilderna från de inledande ­utfrågningarna av kapten Francesco Schettino. Han har gått upp ­ytterligare i vikt.

Eller om det bara är hållningen – han ser ut som en man som ­hållit andan i flera år.

Det är svårt att inte tänka på hans överlevnadsinstinkt. Den som först satte honom i den här knipan, när han i vad som måste ha varit ren och skär panik övergav det sjunkande kryssningsfartyget Costa Concordia.

Samma överlevnadsinstinkt som upp­enbarligen också hållit honom vid liv genom tidernas kanske mest brutala mediedrev. Den orkan av hat och hån som han utstått saknar motstycke; ­frågan är om någon enda människa i världshistorien blivit så förnedrad som Francesco Schettino, alias Kapten Ynkrygg.

Men det som förvånar mig är att han fortfarande utmålas som så omänsklig.

Precis lika förvånande som att den allmänna anklagelsen från första ­sekund tycks ha varit så universellt självklar: du borde ha riskerat ditt eget liv, du borde ha varit en hjälte.

Utan några jämförelser i övrigt får det mig att tänka på den kritik som ­riktats mot årets nobelpristagare i litteratur: du borde ha gått på kollisionskurs med den kinesiska diktaturen, du ­borde ha riskerat att bli för­visad, fängslad, mördad. Annars ingen värdig författare.

Vår tids längtan efter hjältar tycks snarast ha blivit en förväntan.

Men kapten Schettinos feghet är, trots sjökapteners hederskodex, högst mänsklig: i valet mellan att dö i ära ­eller leva i skam valde han det senare. Rent statistiskt hade de flesta av oss agerat likadant.

Professor Phil Zimbardo vid Stanford University, mest känd för sina ­studier av ondskans mekanismer, har i flera år försökt närma sig ­frågan om vem som kan bli en hjälte. Och hans svar är: alla kan bli hjältar, men väldigt få väljer att bli det. ­Endast omkring tjugo procent. ­Resten står handfallna.

Dessutom finns ofta flera gemensamma drag hos hjältar som annars ­inte alltid upplevs som positiva i vårt samhälle: de är mer benägna att bryta mot lagar, de tänker mindre på konsekvenser av sina handlingar, de är vana vid att ta höga risker.

I sin bok ”The antisocial person­alities” skriver professor David Thoreson Lykken rentav att ”hjälten och psykopaten kan ­vara kvistar på samma genetiska gren”. Hjälten är alltså den som avviker från den fega massan. Hjälten är den som är ­svårast att förstå.

Och kanske är det vad som provocerar mest av allt, att vi kan se oss själva i Kapten Ynkrygg.

”Ondskans banalitet”

Eichmann.

Filosofen Hannah Arendt myntade begreppet i samband med rättegången mot Adolf Eichmann, en av de ­ledande organisatörerna bakom Förintelsen. Syftet var att skilja på onda handlingar och onda människor. Eichmann uppfattade hon tvärtom som en normal ambitiös byråkrat, men vars oförmåga till självständigt tänkande blev milt sagt ödesdiger.

”Hjältemodets banalitet”

Wallenberg.

Professor Phil Zimbardo har lanserat det motsatta ­begreppet för att påminna oss om att vem som helst kan bli en hjälte (som Raoul Wallenberg på bilden) – precis lika gärna som att vem som helst, under vissa förutsättningar, kan bli en del av ondskan.