Nu ska alla ha ett fläckfritt förflutet

KOLUMNISTER

Det var onsdag, allt hängde samman.

Först nyheten om socialdemokraten Tomas Rudin och den whisky han snattat på Systembolaget i Farsta, en flaska Highland Park som politikern försökt gömma i ena jackärmen. Sedan finalen av ”Paradise Hotel” där Jesper Johansson blåste sin medtävlare på prispengarna och därmed befäste sin position som landets kanske mest avskydde man.

Tidigare i programserien hade Jesper Johansson tatuerat en mexikansk dödskalle över hela högerhanden. Det var en direkt konsekvens av sin tid i dokusåpan: eftersom hela Sverige kunnat se honom falskspela, manipulera och knulla kunde han lika gärna tatuera hela handen med en dödskalle. Han var ändå körd, förbrukad – i sina och samhällets ögon.

Jag kommer ändå aldrig kunna få ett riktigt jobb efter det här, muttrade Jesper Johansson och flinade in i kameran.

Han är 23 år gammal.
På sätt och vis var det, som så mycket annat i årets ”Paradise -Hotel”, ett slags tecken i tiden.

Hur kravet på ett fläckfritt förflutet blivit allt vanligare.

I senaste numret av Fokus skrev Johannes Forssberg under rubriken ”En gång bojad, alltid bojad” om skandalsajten Lexbase – där man kan ta reda på om exempelvis grannen eller arbetskamraten dömts för brott. Forssberg menade att sajten inte alls var ett angrepp på vår samhällsmoral, utan snarare ett uttryck för den.

Det är inte bara socialdemokratiska toppolitiker som förväntas sakna skelett i garderoben.

Det gäller också för den som vill bli exempelvis receptionist i Nora kommun – en av många arbetsplatser som numera kräver sina anställda på utdrag ur belastningsregistret.
Med andra ord kan ett misstag, säg ett snatteri eller ett slagsmål i tonåren, bli direkt avgörande för ett helt liv. På samma sätt som en missad tv-avgift leder till en betalningsanmärkning som i sin tur omöjliggör chansen att få en egen bostad.

Hopplösheten det skapar: apatin man inte sällan ser i teveprogram som ”Lyxfällan”. När de skuldsatta sitter vid sina köksbord, framför ett fågelbo av oöppnade inkassobrev. När programledarna frågar: Men varför har du inte gjort något? Varför har du inte dragit i bromsen?

Och svaret som nästan alltid är: Det kändes som att det var kört. I deltagarnas vardagsrum brukar det ligga åtminstone en vitmålad prydnadssten med texten ”Carpe diem”.
Den yngre motsvarigheten ”-YOLO” – ”You only live once” – är å sin sida en vanlig tatuering bland deltagarna i årets ”Paradise Hotel”.

Båda uttrycken rymmer en förhoppning om att leva i nuet. Men också en önskan om att slippa se framåt, slippa tänka på konsekvenser – vetskapen om hur svårt det är att få en andra chans.

Hur Tomas Rudin ser på saken, det vågar jag knappt tänka på.

För övrigt …

Kalla.

… blir jag en smula förvirrad när folk firar som dårar efter att Sverige vunnit OS-silver. Är det inte längre så att bara guld räknas?

… noterar jag att Bert Karlsson, i påtaglig medieskugga, startat ett nytt parti. Programförklaringen: ”Våra idéer bygger enbart på sunt förnuft”. Låt oss nu hoppas att det sunda förnuft man hänvisar till inte är Berts eget.

ARTIKELN HANDLAR OM