Unken dramaturgi bakom myten om modiga hjälten

KOLUMNISTER

Det är bilden av skeppsbruten manlig självbild.

Fotografiet är taget i exakt rätt sekund, just när den sydkoreanske sjökaptenen Lee Joon-Seok tar språnget över från färjan till livbåten.

Det är otvivelaktigt. Han flyr. Han har brandgul flytväst, en liten kal fläck uppe på huvudet. Bakom sig lämnar han hundratals sjunkande passagerare.

Är han i det ögonblicket medveten om att han snart kommer att vara en av världens mest hatade män?

Raka motsatsen till en av vår tids starkaste urberättelser.
 

Det är svårt att inte tänka på ”Kapten Ynkrygg”. Han som övergav den strandade lyxfärjan Costa Concordia på den italienska västkusten. Kaptenen som hävdade att han av misstag ramlat ned i en livbåt.

Han hånades världen över som omanlig och feg. Jag följde dramat med stort intresse. Då skrev jag, ur ett psykologiskt perspektiv, om det egendomliga i att kapten Schettino konsekvent beskrevs som omänsklig, ett monster.

Eftersom studier visat att nästan alla människor hade agerat likadant, män som kvinnor.

Hjälten är en avvikelse.

En myt som ständigt används för att upprätthålla rådande maktförhållanden.

Men det är inte bara Hollywood som tjänar på att reproducera berättelsen om den vite bredaxlade hjälten. Det är också regeringar som vill slippa ta ansvar för de människor de sänt i döden.
 

Få har blottat mansrollen bättre än den amerikanske författaren Susan Faludi. I sin senaste bok ”Den amerikanska mardrömmen” beskriver Faludi hur idén om den manlige hjälten gjorde comeback efter terrorattacken mot tvillingtornen 2001. Hur behovet av en John Wayne-typ åter blev ett maktinstrument.

Redan morgonen efter att tvillingtornen började mytmakarna och spinndoktorerna jobba övertid.
 

De 300 brandmän som omkom i rasmassorna beskrevs uteslutande som modiga familjeförsörjare som trots att tornen var på väg att rasa fortsatte klättra uppåt i hopp om att finna överlevande. När det i själva verket berodde på undermålig kommunikationsutrustning. Brandmännen visste inte att tornen var på väg att rasa. De offrades.

Unga fattiga arbetarklassmän sändes i hjältedöden – precis som de tusentals unga amerikaner som de senaste åren har sänts hem i liksäckar från Irak och Afghanistan.

Och kanske är det i skenet av denna unkna dramaturgi vi bör titta på fotografiet av den sydkoreanske sjökaptenen. Han svek sitt uppdrag. Han flydde.

Men varför förväntade vi oss en hjälte?

Hjältefilm 1

Dagen efter att den syd- koreanske sjökaptenen övergett sitt sjunkande fartyg blev det klart att Ruben Östlunds nya film ”Turist” antagits till Cannes-festivalen. En händelse som såg ut som en tanke. Filmen uppges inledas med en lavin som sveper in över en uteservering. Katastrofen uteblir - men familjefadern Tomas har i kaoset övergett sin familj och rusat i säkerhet. Hur ska han återerövra sin status som familjefar?

Hjältefilm 2

Russell Crowe har ända sedan ”Gladiator” varit själva arketypen för den manlige hjälten. Men med tanke på de svala recensionerna av nya filmen ”Noah” - där Crowe spelar Bibelns båt- glade patriark - tycks åtminstone kritikerna ha ledsnat på hjältemodiga män i djurhudar.

ARTIKELN HANDLAR OM