Det var ingen maskin som styrde 150 människor mot en säker död

Andrepiloten Andreas Lubitz, 28.
KOLUMNISTER

Han andades, och han ­andades lugnt.

I text efter text återkommer detaljen, att man kan höra andrepiloten ­Andreas Lubitz andning på ­ljudupptagningarna inifrån ­Germanwings flight 9525. Inte bara som ett bevis för att den unge tysken visste vad han ­gjorde. Det utgör också själva kärnan i vad som skrämmer oss mest med massmordet i de franska ­alperna: det var inte en maskin som styrde 150 människor mot en säker död, inte ett tekniskt fel, inte en naturkatastrof.

Det var en nyseparerad 27-åring.

De senaste årens flygolyckor har pekat i samma riktning: människans fel och brister.

Tre av fyra beror på den mänskliga faktorn.

I helgen var det journalisten Waldemar Ingdahl som på ­Aftonbladet Debatt ­frågade om det inte är dags att ersätta piloterna med robotar: ”Tänk om ­piloterna själva har blivit en ­betydande riskfaktor just därför att säkerheten i övrigt blivit så bra?”

Diskussionen är minst sagt tidstypisk.

1800-talets rädsla för maskinernas framväxt gestaltades i den gotiska skräckromanen ”Frankensteins monster”, 150 år senare fungerade ”Terminator” som en skräckbild för den ­skenande tekniken.

Nu har vi nått den punkt där teknologin är så komplicerad att vi inte ens begriper de mest grundläggande sakerna i vår vardag – varifrån maten kommer, hur bilen fungerar, hur ­lägenheten blir varm. Men ändå – eller just därför – litar vi nu mer på maskiner än människor.

Det räcker att gå till sig själv. Ståendes vid ett övergångsställe med min son i barnvagnen. Vad är jag mest rädd för?

Att bilen som kommer emot oss ska ha dåliga bromsar? Eller att dess förare ska vara berusad, hög eller bara nyseparerad nog att tappa kontrollen över sitt fordon?

Häromveckan fastslog Elon Musk, vd för elbilstillverkaren Tesla, att det bara är en tidsfråga innan det rentav blir olagligt att köra sin egen bil.

Han jämför bilar med hissar, och oss förare med forna ­tiders hissoperatörer som manuellt stoppade hissen vid rätt våningsplan.

Drömmen om den förarlösa bilismen har funnits ända ­sedan femtiotalet. Men det är först på senare år som den gått från att vara en utopi till att faktiskt bli nästa rimliga steg. Alla stora biltillverkare arbetar i dag med ­sina egna modeller. Flera testas redan i trafiken.

Teslas vd Elon Musk framhåller en mycket enkel anledning:

– Vi kan inte låta människor ­köra runt i två ton tunga dödsmaskiner. Det är för farligt.

Bara i USA dör 30 000 människor varje år i trafiken, 90 procent beror på den mänskliga faktorn. Det är 27 000 människor. Eller om man så vill: 180 Germanwings-plan.

Visionen? Förare som aldrig missar ett rödljus, aldrig chansar i en omkörning, aldrig somnar på motorvägen.

Andas gör de inte heller.

1 av 2
Tord Grip.

Två tips

”Det här är hjärtat”, Bodil Malmsten. Ska du bara läsa en bok under 2015 så är det denna, Bodil Malmstens mästerliga återkomst till poesin. En så intensiv och drabbande bok om saknad och sjukdom och kärlek - om vad det innebär att vara människa - att jag tvingades pausa flera gånger under läsningen.

”Ur Svennis skugga”, Tom Alandh. En underbar dokumentär om Tord Grip, den värmländska hjärnan bakom både ”Svennis” engelska landslag och det Sverige som grävde brons i USA 1994. Visas ännu ett tag till på SVT Play.