”Fallet” låter oss titta ner i mänsklighetens mörker

71-årige Robert Durst greps i helgen av allt att döma misstänkt för mordet på sin vän Susan Berman 2000. Samtidigt visas det sista avsnittet av tv-serien ”The jinx: The life and deaths of Robert Durst”.
KOLUMNISTER

Mannen som kanske mördat, kanske inte mördat, sitter ensam.

Robert Durst tror att mikrofonen är avstängd. Att ingen hör när han nästan ohörbart muttrar:

”Jag sa inte hela sanningen. Ingen säger hela sanningen.”

Håret på mina armar reser sig. Pratar han med sig själv? Övar han sina egna svar? Dursts advokat springer fram och säger att alla kan höra.

De där förvirrade sekunderna i fjärde avsnittet av ”The jinx” driver egentligen inte berättelsen framåt, de för oss inte närmare svaret på frågan om Robert Durst är skyldig eller ej.

Däremot sätter de fingret på varför vi inte kan sluta titta, varför den dokumentära tv- och radioserien är kriminalberättelsens framtid.

I påskhelgen hade serie­podden ”Fallet” premiär och nådde hundratusen lyssningar redan under första dygnet.

Där nystar Aftonbladets Anders Johansson i ett nästan trettio år gammalt mordfall: en pojke som ringde polisen och berättade att han mördat sin mamma.

Ett mord ingen brydde sig om när det begav sig. En enda notis skrevs om fallet i svensk press. Domen var inte mer än fem sidor lång.

Vad Anders Johansson gör i ”Fallet” är själva kärnan i den dokumentära serietrenden. Han komplicerar något som hittills verkat väldigt enkelt.

Han öppnar luckan i golvet och låter oss titta ned i männi­skors mörker.

När seriens uttalade inspirationskälla ”Serial” i höstas utredde ett femton år gammalt mord i Baltimore blev den ett popkulturellt fenomen. Sam­tidigt kritiserades skaparna för att ha upplöst gränserna mellan journalistik och underhållning med sitt flitiga användande av cliffhangers.

Men spänningen var aldrig mer än en ram, ett sätt att vidga berättelsen - sju timmar lång i stället för en. För att hålla intresset vid liv blev skaparna tvungna att söka de motsägelser som varje människa bär inom sig. Komplicera snarare än förenkla.

På teatern kallas det värderingspunkter. Skeden i en berättelse när åskådarna tvingas omvärdera vad som är sant och rätt.

Precis som med Robert Durst och ”The jinx” hade också ”Serials” värderingspunkt ett namn och en röst, den morddömde Adnan Syed som vi ömsom kom så nära, ömsom aldrig blev riktigt kloka på. För varje detalj som lades till, eller drogs ifrån, förändrades vår blick på honom. För varje avsnitt vacklade vi som lyssnare. Kunde en så trevlig människa samtidigt vara en kallhamrad mördare?

Resultatet blev långt mer samhällskritiskt än krimina­l­romanernas kommissarier, ylandes i fantomsmärtor efter ett folkhem som flytt. Långt mer verkligt än tv-seriernas banala seriemördarstereotyper och ritualdräpta blondiner.

Genidraget är helt enkelt att berätta om det som skrämmer oss mer än något annat – människors hemlig­heter.

För precis som Robert Durst lär oss den hårda vägen:

Ingen säger hela sanningen.