Den utsträckta handen kan leda till en blåbrun regering

Foto: URBAN ANDERSSON
Björn Söder och Jimmie Åkesson.
KOLUMNISTER

Som ett fotografi i ett framkallningsbad:

Konturerna blev tydliga. Det var söndag. Björn Söder hade fått sparken från partiets innersta krets.

På ytan framstod det som tämligen odramatiskt, ännu ett råskinn hade avpolletterats.

Men just under ytan kunde framtiden anas.

Söders förlorade makt var ännu ett steg i riktning mot Sverigedemokraternas oundvikliga splittring.

I september valde SD att klippa med sitt ungdomsförbund. Konfliktytan var större än den mellan ett real­politiskt moderparti och ett bjäbbigt ungdomsförbund. Maktstriden stod mellan partiets två dominerande ideologier: köksbordsrasistisk dansk social­konservatism ­ kontra renlärig fransk ­etno­nationalism.

Den smutsiga skilsmässan omtalades som en katastrof. Skulle SDU rentav bilda ett nytt parti till höger om SD tillsammans med andra ­avhoppare?

Mycket talar för det, och ännu mer talar för att Åkesson knappast sörjer.

Tvärtom.

Brytningen med SDU och ”nolltolerans”-utrensningarna framstår alltmer som ett politiskt spel.

Åkesson vet att SD aldrig kan sitta i en svensk regering så länge ideologin är öppet etnonationalistisk.

Medan de som ”social­konservativa invandrings­kritiker” har alla möjligheter att göra samma resa som Dansk Folkeparti, raka vägen in i regeringsvärmen.

Det klarnar alltmer: Sverige­demokraterna har ­aktivt sökt sin egen katharsis­, sin egen renande tragedi.

Internt talas det om ironiskt nog om att dra lärdom av Vänsterpartiets historia.

Även där ledde förändringsprocesser till splittring. 1967 bröt sig maoisterna loss och bildade KPLM. 1977 bildade den Sovjet-trogna falangen Arbetarpartiet Kommunisterna. Medan Vänsterpartiet så sakta lämnade kommunismen bakom sig. De för­lorade en del röster, men vann en framtid.

För Sverigedemokraterna skulle ett nytt mer renodlat rasistiskt parti innebära en del förlorade röster. Men det skulle också innebära att gränserna flyttas. SD skulle slippa vara värst.

I sitt tal på landsdagarna sa Åkesson att han hoppas kunna bilda regering med Moderaterna och Krist­demokraterna.

Det framstod som världsfrånvänt. Men det är i ljuset av splittringens renande ­effekter man ska se Åkessons utsträckta hand. Lagom till valet 2018 kan den där handen vara skinande ren.

Och Sverige kan få sin första blåbruna regering någonsin.