En Östersundsbro hade kanske varit enklare

Foto: KRISTER HANSSON
Öresundsbron.
KOLUMNISTER

”Stäng inte Östersundsbron!” utropade Dagens Nyheter under lördagen.

På sociala medier skämtades om att Frösöborna hädanefter får åka skridskor till Östersund. DN korrigerade kvickt på sajten och saken var ur världen. Ett misstag, obetydligt.

Lika obetydligt, antar jag, som när en SVT-reporter förra vintern, i samband med terrorattentaten i Köpenhamn, stod i snålblåsten och rapporterade att ”polisen nu förstärkt bevakningen av Östersundsbron”.

Men ibland kan ju den där detaljen säga något om helheten.

Och om blicken.

När regeringen i fredags beslutade att Öresundsbron kan komma att stängas på grund av flyktingtrycket nådde Stockholmsfixeringen möjligen sin kulmen. I samma veva bestämdes att alla som rör sig över bron måste id-kontrolleras på Kastrup.

Det ska sägas att alla normalbegåvade tyckare, oavsett geografisk position, fördömde idén.

Men vidden av problemet är svår att se från Stockholm. Och det är därifrån både politiker och medier tittar.

Faktum är att ingen svensk rikstidning längre har en lokalredaktion här - trots att Öresundsregionen är Nordens befolkningsmässigt största.

Vad är då problemet med regeringens förslag? Siffrorna har redan redovisats. Stängs bron kostar det en miljard om dagen. ID-kontrollerna kommer snudd på omöjliggöra 20 000 pendlares vardag.

Jag behöver inte gå längre än till min närmaste krets. Min bror som pendlat över bron hela sitt yrkesliv. En rad kompisar som bor i Malmö men jobbar i Köpenhamn.

Den 21 december förändras deras liv. På sikt måste de byta jobb eller hemstad.

Pendlingen blir för svår.

För att tala stockholmska: minns ni när t-banan strejkade, minns ni när det var ishalka på Essingeleden och folk klev ur sina bilar och bajsade i diket? Tänk sedan: på obestämd tid.

Men än värre, hela idén om Öresundsregionen utmanas.

Framtiden bygger på att de mentala landsgränserna upphör. Att resan över sundet inte bara tidsmässigt tar lika kort tid som att åka gröna linjen från Skanstull till Fridhemsplan, men också att den känns lika oproblematisk.

Malmö och Köpenhamn ska komma ännu närmare. Det är därför företag vill etablera sig här. Och människor.

För egen del flyttade jag inte till en stad med 300 000 invånare. Jag flyttade till Nordens största region med 3,5 miljoner invånare.

Vi bor visserligen i Malmö. Men min fru pluggar i Lund, femton minuter bort. I perioder arbetar jag i centrala Köpenhamn, trettio minuter bort. Åtminstone någon gång i månaden flyger jag från Kastrup, femton minuter bort.

Utan bron hade aldrig Malmö varit ett alternativ.

Och det är här den svenska regeringens okunnighet eller ignorans - välj själv - lyser igenom.

För sanningen är att bron i första hand är en regional förbindelse mellan Köpenhamn och Malmö.

Medan den rikspolitiska synen på bron är fast i en gammal föreställning om att den först och främst är en portal ut mot kontinenten. Från huvudstaden var det en gång ett starkt argument för bygget – vi kommer närmare världen. Vi som i vi stockholmare. Sedan kom världen lite för nära.

En Östersundsbro hade kanske varit enklare.

ARTIKELN HANDLAR OM