Vi vill att förövaren ska vara främmande

KOLUMNISTER
Foto: TheHuntingGroundFilm
Dokumentären ”The hunting ground”.

Andrea Pino hade framtiden för sig.

Som dotter till en amerikansk exilkuban var hon den första i sin släkt att komma in på college.

Hon älskade universitetet, vännerna, debatterna. Sedan kom festen då hon slets in på en toalett och våldtogs.

Efteråt blev hon vän med Annie Clark. Hon hade sex år tidigare våldtagits på samma sätt, på samma skola. Universitetet hade svarat med att tystna ned.

Tillsammans efterlyste de fler offer. Det var inte svårt att finna. 16 procent av alla kvinnliga elever utsätts för sexuella övergrepp under sin collegetid.

De mötte en lavin av berättelser. Alla tystade, förödmjukade. Villebråd som jagas. Som tillsammans bildade ett mönster: Unga kvinnor som våldtagits - universitet som tystnat ner. Fram trädde konturerna av en sanktionerad nationell våldtäktskultur.

Och på så vis blev inte våldtäkten av Andrea Pino slutet, det blev gnistan som tände skogsbranden.

Pino och Clark tog strid mot universiteten.

Deras kamp skildras i dokumentären ”The hunting ground” som nu finns att se på Netflix. I vintras var den på shortlist för en Oscar.

Debatten kring dokumentären har varit hätsk. Anrika Harvard har mobiliserat all kraft för att krossa filmen.

Själv ser jag dokumentären som en intressant parallellberättelse till massövergreppen i Köln.

Kultur eller kön?

För att kunna diskutera händelserna i Köln - eller våldtäkterna på amerikanska universitet - måste man hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Det är män, alltid män, som antastar och våldtar kvinnor. Men sättet de gör det på skiljer sig åt.

Det går alltså inte att bortse från att massövergreppen i Köln, sättet de hände på, kan ha sin grund i för­övarnas bakgrund.

Lika lite går det att bortse från de ekonomiska orsakerna till våldtäktskulturen på amerikanska universitet.

Hur offren tystas ner för att universiteten är rädda om sitt varumärke.

Hur de vägrar stänga ner fraternitys - brödraskap - trots återkommande sexuella övergrepp. Eftersom att skolorna vet att ”bröderna” är de som i vuxen ålder kommer donera mest pengar.

Alla samhällen har sina finmaskiga nät - mer eller mindre medvetet avsedda - för att upprätthålla just sina våldtäktskulturer.

Men anledningen till att män hellre pratar om händelserna i Köln är för att de kan skyllas på främlingar.

En historisk parallell är de militärstrategiska massvåldtäkterna i Tyskland efter andra världskrigets slut.

I historieböckerna har det varit ryssarna som beskyllts för de miljontals våldtäkter som skedde - vodka­stinkande primitiva vilddjur.

Först på senare år har det blivit känt att västallierade soldater stod för nästan lika många våldtäkter.

Vi vill ju så gärna att för­övaren ska vara någon annan, någon främmande.

Men hur mycket världens alla våldtäktskulturer än skiljer sig åt i metod och motiv har de alltid en sak gemensamt. Deprimerande nog förenar det alla kulturer, länder, tidsepoker:

Kvinnan är ett villebråd, och hon ska jagas.

"Våra killar"

■ ■ ■ En av de mest omtalade böckerna om amerikansk skolkultur och våldtäkter är Bernard Lefkowitz omtalade ”Our guys”. Ett skakande dokument om en gruppvåldtäkt av en förståndshandikappad tonårstjej. Bland annat våldtogs hon med ett baseballträ. De skyldiga var småstadens hjältar – det lokala fotbollslagets stjärnor. Precis som i exempelvis svenska filmen ”Flocken” är det samhällets reaktion och vuxenvärldens svek som står i fokus.

ARTIKELN HANDLAR OM