Ju mer vi bantar, desto fetare blir vi

Foto: Colourbox
KOLUMNISTER

Jag minns äcklet.

Hur vi som tioåringar ­lutade oss fram och nöp oss i magskinnet. Min barndomsvän och jag. Vi struntade i lunchen och joggade hem från skolan i våra vinterjackor. Åt äckliga isglassar som innehöll noll procent fett.

Om man tittar på fotografier från den tiden. Vi var pinnsmala fotbollskillar. Varifrån kom ­besattheten?

För min del tror jag att det började med en skolsköterska. En rutinkontroll i tidig skolålder visade att jag var undernärd. Sköterskan ringde hem till mina föräldrar, med all den skam det innebar, och anklagade dem för att inte ge sitt barn tillräckligt med käk.

Försöken att gå upp i vikt som följde.

Och sedan ner.

En besatthet som stannat kvar, som mer än tjugo år senare fort­farande är en väsentlig del av mitt liv. Viktpendlandet, femton kilo upp, tio ner, fem upp, femton ner.

Det nya sunda livet som börjar nästa måndag, alltid nästa måndag.

Inget socker, inget fett, mer fett, inga kolhydrater, appar, styrketräning, scheman, fem:två, arton:sex. Aldrig några mellanting.

En kvinna som heter Sandra ­Aamodt vet allt om det där. Hon är neurologen som för fem år ­sedan gav sig själv ett nyårslöfte. Inga fler dieter.

Hon visste helt enkelt för mycket. Att det inte är en fråga om viljestyrka, utan om neurologi.

Den del av hjärnan som reglerar hunger och energiförbrukning kallas hypotalamus. Den gör allt för att vi ska återkomma till den vikt som hjärnan uppfattat som normalitet innan dieten börjar.

Aamodt liknar systemet vid en termostat. Öppna ett fönster och rummet blir kallt. Men sedan värmer termostaten upp rummet igen.

Det är därför bantare nästan aldrig håller sin vikt.

Hjärnan vill inte.

Så långt som sju år efter en viktnedgång fortsätter hjärnan kämpa med de verktyg som finns till hands - förbränning och hunger - för att bantaren ska bli tjock igen.

Ett amerikanskt forskarteam presenterade i veckan en studie av deltagarna i 2008 års version av bantarsåpan ”Biggest loser”.

Alla hade först rasat i vikt. Hundratals kilon. Men sedan hade de gått upp. Blivit sjukligt feta igen. Somliga hade till och med passerat sin gamla vikt.

Vad studierna visade var hur ursinnigt deras kroppar kämpat för att bantarna skulle bli feta igen.

Och när de väl blivit feta hade förbränningen blivit ännu sämre än tidigare.

Bantningskurer är alltså inte ­bara meningslösa i det långa loppet.

De är skadliga.

I själva verket är det bantningsindustrins mest lönsamma paradox: Kunderna kommer alltid tillbaka, för de blir aldrig smala.

Och branschen vet om det, tro inget annat. I en artikel i New York Post hänvisade Sandra ­Aamodt i helgen till en gammal rapport som gått ut till medlemmarna i bantningsindustrin där det gick att läsa: ”Under 2002 nyttjade 231 miljoner européer ­någon form av bantningsdiet. Av dessa kommer enbart 1 procent uppnå en varaktig viktminskning.”

Det är själva affärsidén. Ju mer folk bantar, desto fetare blir de.

För egen del är mönstret enkelt att genomskåda. Illusionen av självkontroll, känslan av handlingskraft. Svältens känsla av lätthet, flow.

Men det är ju inte längre bara Sandra Aamodt som vet bättre. Man behöver inte vara neurolog för att avfärda bantningsprofeternas skitsnack.

Det är hög tid att lägga på luren till den där skolsköterskan en gång för ­alla.

På måndag, okej?

Så, hur ska man äta då?

Neurologen Sandra Aamodt talar om ”mindful eating”. Att inte använda viljekontroll för att tygla hungern. ­Utan i stället gå med hungern. Lära sig lyssna på ­kroppen: bara äta när man är hungrig, och sluta äta när man är mätt. Viktigast av allt är det förebyggande arbetet: att barn får ett ­avspänt och okomplicerat förhållningssätt till mat, där de äter när de är hungriga.

ARTIKELN HANDLAR OM

Hälsa