Barnen förstår det politikerna inte gör

KOLUMNISTER

Jag har tre barn. Barn är ärliga och klarsynta och har en för­måga att se viktiga strukturer som vi stora väljer att blunda för. Därför är det inte ett dugg förvånande att jag, när jag så här i valtider försöker uppmärksamma mina barn på vad ­demokrati är, vilka man kan rösta på i vårt land och vad de olika partierna står för och tycker, får uppriktiga frågor som ”varför är det bara gubbar som bestämmer?” och ”varför kan man bara rösta på gubbar?”.

Den typen av högst relevanta frågeställningar känns beklämmande att ens behöva försöka besvara. Alla svar är ju idiotiska. Alla svar otillräckliga. Alla svar sorgliga.

Jag försöker lite pliktskyldigt upplysa om att vi ju faktiskt har ­Gudrun Schyman och Åsa Romson, men det duger inte som svar åt tretton­åringen. FI har ju än så länge inte nått över fyraprocentsspärren, så ”en och en halv” partiledare av de åtta stora partiernas förgrunds­gestalter är ju ingenting, säger hon och skakar uppgivet på huvudet.

Det deppiga faktum att Sverige aldrig har haft en kvinnlig stats­minister och inte kommer att få det 2014 heller är en skam för Sverige.

Det är ett övertydligt tecken på att de etablerade partierna inte lyckas förverkliga ett jämställt samhälle. Vi lever fortfarande i ett land där kvinnor har det sämre än män. Kvinnor utför fortfarande mer obetalt hemarbete, har lägre löner, förvärvsarbetar ­mindre, har högre sjukfrånvaro, ­mindre pension, utsätts för mäns våld, har sämre ekonomi och lägger mer tid på att vårda sina sjuka och gamla an­höriga. De kvinnodominerade yrkena värderas heller inte lika högt som mäns. Kvinnor ses med ­andra ord fortfarande som det andra könet. ­Vilket enligt mina barn är helt sjukt.

Ändå är inte jämställdhetsfrågan högsta prioritet på dagordningen för något av de stora gubbdominerade partierna. De gamla vanliga gubb­politikerna som varit normskapande sedan urminnes tider går som ­traditionen bjuder till val på vad de tycker är viktigare frågor som skatter, statskassans ekonomi, skola, vård och omsorg. Jämställdhet och ­kvinnors rätt i samhället ses som gulliga bifrågor som de plikt­skyldigt klämmer in i parti­programmet för att de inte ska framstå som dammiga dinosaurier och - för att ­inte ­tappa röster till FI - tar upp i förbifarten.

Mina barn har naturligtvis helt rätt. Det är helt sjukt.

ARTIKELN HANDLAR OM