Går igenom min mejl med handskar – en skitstorm

Foto: DOMINIC LIPINSKI/PA Photos
KOLUMNISTER

Plötsligt plingar det till i min inkorg. Jag läser en gång, jag tvingas läsa två gånger innan det verkligen går in.

”Tack för en bra krönika, fler borde ta ansvar.”

Det är ett ovanligt mejl. En enda kort mening tillsammans med en länk till förra veckans kolumn, där jag skrev att journalistik handlar om att ständigt göra avvägningar, att berätta det som är relevant och lämna annat därhän. Om redaktörskapet.

Att vi har att berätta men samtidigt skydda, att det är just det som är publicistiskt ansvar.

Mejlaren heter Sofia och är således kvinna, vilket är väldigt ovanligt.

När jag går igenom senaste veckans mejlskörd från läsare så är tre procent skrivna av kvinnor, 97 procent av män.

Då är det ändå ovanligt många kvinnor som hört av sig, det brukar vara färre. Semestern är över, jag drar på mig gummistövlar och plasthandskar och ger mig in i skitstormen för att se var jag ska börja mocka.

Förvisso har jag ett automatiserat svar i min mejl.

”På grund av den stora volymen kan jag dock inte lova att jag hinner svara på just ditt mejl”, står det.

För så är det. Jag kommer aldrig någonsin att hinna svara alla och jag tror ärligt inte att alla vill ha svar heller.

Mer bara delge mig sin syn på sanningen.

”You are a monster of a human being. You are a scary horrible monster. No horror movie in history has ever been as scary as you”, skriver Kent (”Du är ett mänskligt monster. Du är ett skrämmande fruktansvärt monster. Ingen skräckfilm i historien är lika skrämmande som du”).

”Bara en riktig IDIOT skulle betala för eran journalistik!!!! Bra journalistik va???? Hahahahahahahahahha  .... ni är mytomaner och Isis horor hela

bunten!!!! Zionist PK HOROR!!!! Det finns en speciell liten plats i helvetet reserverad för just er journalister!!!!”, skriver AG.

”Hycklare är ni, ­inget annat! Jag har ­bara förakt för er, ett djupt förakt”, skriver Stefan.

Och så där fort­sätter det. Jag kan konstatera tre saker när jag spenderar första arbetsdagen med att gå igenom mejlen. Återigen; alla mejlare vill nog inte ha svar, de flesta vill bara ge sin sanning, hur de anser att det är, hur deras världsbild ser ut.

Och uppenbarligen läser de med någon form av intresse ändå Aftonbladet, tillsammans med över 3,5 miljoner andra svenskar. Dagligen.

Till sist är jag glad över att jag har de mentala plasthandskarna på.

Det är onekligen skitigt där i stormen.

ARTIKELN HANDLAR OM

Näthat