Respekt för kvinnor som orkar ta plats

Margret Atladottir och Lisa Bjurwald.
KOLUMNISTER

Jag vaknar alltid tidigt, före larmet, och innan jag stiger ur sängen greppar jag mobilen, går in och scannar av aftonbladet.se samt kollar mejlen.

”Hur fan kan du leva med dig själv? Vidriga, jävliga äckliga kärringjävel och NEJ, det här är inte anonymt! Är stolt över att ta avstånd från vidriga äckel som du!”, skriver en man och ja, det är en vanlig start på min dag.

Margret Atladottir, redaktör för Politism, och Lisa Bjurwald, frilansjournalist, kolumnist, författare, ­debattör med mera, har en podd tillsammans.

Två smarta kvinnor i mediebranschen som ­poddar om mediefrågar. Två kvinnor yngre än jag som jag gärna lyssnar till. Två kvinnor som jag inte alltid håller med, men som jag respekterar högt.

För att de pratar, för att de har åsikter, för att de tar plats.

I ett av poddasvnitten för några veckor sedan kom de att prata om presidentvalsdebatten och Margret ­Atladottir säger då hur hon ogärna vill kommentera den.

”Men jag skrev någonting på twitter häromdagen som skulle kunna liknas vid en analys. Fast det var mer så att jag slängde ut en fråga - och jävlar vad killarna kom och skulle berätta hur det ligger till”, säger hon.

”Det gör jag inte om”.

Jag hör vad hon säger, jag förstår vad hon säger, jag vet vad hon känner och det gör mig så ledsen.

The Guardians kolumnist Jessica Valenti, även hon författare, tog i juli i år en paus från sociala medier ­efter att under en lång tid fått ta emot hat och påhopp. När även hennes femåriga dotter ­utsattes för våldtäkts- och dödshot bestämde hon sig för att tillfälligt lägga ned.

”Jag kan hantera mycket och jag har tagit emot en mängd olika smädelser ­genom åren. Men mitt barn? Nej”, twittrade hon och ­ännu en kvinna tystnade.

Jag tänker på Margret, jag tänker på Jessica, jag tänker på alla kvinnor i hela världen som inte får uttrycka sina åsikter utan att utsättas för personliga påhopp.

”Alltså, va fan är det för fel på dig? Fler skulle leva om inte äckliga människor som du tänkt på sitt ego, utan ­velat hjälpa människor på riktigt!”, läser jag i min mejl och kliver ur sängen för att göra frukost.

Ni kan ge upp.

Jag tänker inte hålla käften.