Vem betalar 9000 kronor för att lyssna på Clinton?

KOLUMNISTER

Det var alla tiders största showman och promotor,

P T Barnum, som konstaterade: "Alla människor gillar en freak-show."

Med freak-show menas skäggiga damen, gyttjebrotterskor från Reeperbahn, den fembenta kalven och kvinnan med världens

l-ä-n-g-s-t-a bröst. (Jag såg henne på Kiviks marknad 1968. Hennes trick var att slänga brösten över axeln.) "Ärade publikum! Kom och se SENSATIONEN! Biljetter finns i kassan till höger ..."

I den traditionen kommer om en vecka Bill Clinton till Stockholm. På Cirkus (hoppsan!) ska han inför "framstående representanter för näringsliv och politik" föreläsa i ämnet Business & politics - corporate citizenship.

Clinton kommer som SENSATION. Han som satte på ... han som snodde med sig bordssilvret från Vita huset. Han kommer alls inte som en intresseväckande föredragshållare.

Clinton saknar den attraktive föredragshållarens två M.

Makt. Det var Henry Kissinger som sa: Power is sexy. Det är fascinerande att sitta nedanför en talarstol, när denna intagits av en Man med Makt, Jacques Chirac, en Bill Gates. Jag såg Kissinger på plats medan han på sjuttiotalet i Mellanöstern bedrev skytteldiplomati. Varje ord han sa var guld. Men när jag för 15 år sedan lyssnade till honom på Svenska mässan i Göteborg kändes det sövande och osexigt som mattelektionerna i Ängelholms samrealskola. Kissinger var nämligen inte längre säkerhetsrådgivare eller utrikesminister. Han var en föredetting som pratade för pengar. Makt: noll. Likadant är det med Gorbatjov. Han sitter i paneler på symposier runtom i världen och väcker en gäspning. Inte ens Margaret Thatcher har tänderna kvar. Av föredettingar finns en enda som har kvar sin karisma, Nelson Mandela.

Minnen. Fascinerande är det också att lyssna till någon som varit med om något speciellt. En upptäcktsresande som Sten Bergman talar om Kamtjatka eller kakaduor. En historieprofessor som Schlesinger om vad under Kubakrisen som tilldrog sig i Ovala rummet. En artist som Lasse Lönndahl med inside-uppgifter om sin turné med Sickan Carlsson och Ulf Larsson.

Clinton är sedan några månader tillbaka bara en maktlös, avsutten president. Sina minnen får han hålla för sig själv. Det är för tidigt att droppa statshemligheter. Det ingår i amerikansk etikett att på bortaplan inte tala inrikespolitik. Och det publiken verkligen skulle vilja höra - om Monica Lewinsky, om försäljningen av benådningar av fängslade brottslingar och den sista snattningsraiden i Vita huset - kommer han inte att säga flaska.

Utan makt, utan minnen och med diskretion som en hederssak, vad kan Clinton göra? Svar: Inte ett skit. Han kan inte ens slänga pattarna över axeln. Inte ens som SENSATION är Clinton mycket att ha. Men även för en freak-show är inramningen härlig. Clinton får 1,2 miljoner kronor för att visa upp sig. För omkostnader för sitt entourage åtgår ytterligare 800 000 kronor.

Clinton är garanterad att slippa möten med nyfiken press eller en ohyfsad allmänhet. Arrangören, Dagens Industri (vars egen businessidé bygger på nyfikenhet och det fria ordet), har gått med på att Clinton slipper annat än förhandsgranskade frågor. Ingen presskonferens arrangeras. Föredraget förutsätts vara tunt, inte rymma ett ord värt att minnas; den som för 9 000 kronor köper en biljett till Cirkus får nämligen till arenan inte ta med sig ens en penna och ett anteckningsblock.

De riktiga pinsamheterna inträffar därefter på Grand Hotel. Den som betalar ytterligare 5 000 kronor får äta middag med Clinton och för ett tillägg om 2 000 kronor placeras han så nära att han ser honom. Freak-showens höjdpunkt kommer när Clinton spelar saxofon. Utvalda gäster ges tillfälle att bli fotograferade med ex-presidenten.

Okej, alla människor gillar en freak-show. Ändå har jag inte bett Aftonbladets chefredaktör att hosta upp de 9 000 som behövs. Dock hoppas jag att chefredaktören skickar mig som reporter till Cirkus så att jag får hänga vid entrén och kolla in vad det är för löskefolk som slinker in i lokalen.

Senast jag var på freak-show var för några år sedan i Pamplona. I en cirkusvagn förevisades för 150 pesetas VÄRLDENS MINSTA TVILLINGPAR. Det var två söta, åldrade kvinnliga dvärgar. Ovan den lilla scenen fanns ett textat anslag med visdomsorden: Visa respekt - och du blir själv respekterad!

I fallet Clinton på Cirkus och Dagens Industris undfallande arrangemang är det jävligt svårt att mana fram respekt.

ARTIKELN HANDLAR OM