Så går det till när Norge offrar tigrar

KOLUMNISTER

D

et vi vet om norrmän är att de klubbar sälar och skjuter vargar. I veckan fick vi veta att de vill ha ihjäl delfiner för att dessa äter torsk och att de med pistol skjutit en fjärdedel av landets fridlysta järvar.

Jag har känt obehag över dåden men förhållit mig passiv. Men när jag fick höra om norrmännen och tigrarna sa jag: Nej nu jävlar går det för långt!

Tigrar?! Vad har tigrar med norrbaggar att göra?

Jag anade vad och satte mig i bilen och körde till Oslo. I norska utrikesdepartementet - i en lokal som en gång varit Ibsens skrivarlya - briefade diplomater mig.

Det var som jag trodde. Små länder betalar ett högt pris för att leva upp till en förmyndarroll i världen. I sin jakt efter att stå i rampljuset pantar de ofta sin heder. Olof Palme medlade sålunda i 1980-talets början i kriget mellan Irak och Iran och försvor sig offentligt till ayatollornas "pedantiska uppbyggnad av demokratin och sina institutioner". Svenskt bistånd, för att ta ett annat exempel, började på sextiotalet att slussas till Kenya. Hjälp skulle ske "på mottagarens villkor". Redan 1976 fann Sida, att dess pengar hamnade i korrupta politikers fickor. Det bestämde sig för att sluta betala. 25 år senare fortsätter pengar att strömma från Sida. I Nairobi fick jag nyss höra en Sida-mans motivering: "Vi måste fortsätta att ha inflytande i regionen."

I jakt på inflytande gäller det att värva röster. När Sverige 1996 kampanjade för att få plats i FN:s säkerhetsråd skickades UD-stjärnorna Eliasson och Schori ut på värvningsuppdrag i tredje världen. Den ene av dem tvangs att ta sig till en mysko huvudstad i ett centralafrikanskt land, där ingen fråga av betydelse för Sverige avhandlades men regionens regeringschefer var samlade till "toppmöte" och tillgängliga för handtryckningar, fjäsk och löften.

Den andre fick ta det tunga uppdraget att turnera bland Västindiens soldränkta lilleputtstater och lägga fram den svenska saken. Det fanns förskräckligt många länder. Det gällde att tränga sig före andra kandidat-länder. Till New York, där FN-delegationerna ligger, anslogs stora summor för "wining and dining". Kungen och drottningen kommenderades ut som lobbyister.

Ni ser vad kampanjen för att få plats i FN:s säkerhetsråd påminner om? Just det! Stockholms och andra städers metod att smila och muta sig till ett sommar-OS.

Men det är inte gratis. I en parafras på Brecht: Först offras das Fressen (löften om bistånd), dann das Moral.

Det kan vara ännu värre. Det kan krävas mera än biståndsmiljoner. Det kan krävas politiska lappkast. Det var om detta jag ville fråga norska UD, när Norge nu för en tvåårsperiod valts in i säkerhetsrådet.

Norge är på sitt sätt ett nav i internationell politik. Begreppet Osloavtalet var länge centralt för fredsansträngningarna mellan Israel och Palestina. Norge medlar i Colombia och Filippinerna. Det är ordförande i kommittén för sanktioner mot Irak. Norges internationella roll understryks av Nobels fredspris. Norge sänder soldater till FN-styrkor. I Norge är kyrkan stark och intresset för u-världen automatiskt framkört. Norska UD, till skillnad från svenska, stänger inte ambassader ute i världen utan öppnar fler.

Men när det gällde att vinna plats i säkerhetsrådet var Oslo redo att krypa. Det var nästan lika viktigt som att vinna vinter-OS till Lillehammer. På UD förstod man vad jag var ute och fiskade efter och förekom mig med förklaringen: "Ja, i vårt förhållande mot tredje världens länder har vi en rundare profil""

Norge hade tagit på sig att medla i den förgiftade situationen i Sri Lanka mellan den singalesiska statsmakten och folkgruppen tamilerna. Tamilerna skiljer sig i språk, religion och vanor. Som palestinier har de rätt till ett hemland. Med sina Tamils Tigrar krigar de som baskiska ETA. Tigrarnas politik är kommunist-romantisk, metoderna blodiga men saken i princip solklar: rätt till autonomi. Medlaren Erik Solheim gjorde ett lovvärt jobb och var på väg att sammanföra president Chandrika och rebelledaren Prabhakaran.

Men i Oslo hade någon suttit och räknat. Konkurrenterna Irland och Italien seglade upp. Varje röst i FN var värdefull. Sri Lankas också. I mars fick Solheim därför från Oslo ordern: Du är inte längre medlare. Bara brevbärare mellan de två sidorna. Det var vad "rundare profil" innebar.

Och i det ögonblicket var tigrarna mindre värda än Dovrefjells vargar.

ARTIKELN HANDLAR OM