Finns det muslimer med skrattrynkor?

KOLUMNISTER

På en trattoria i Trastevere i veckan slog mig en tanke. Jag tittade på kyparna och på gästerna. De var manliga och kvinnliga, långa och korta, gamla och unga.

Men de hade ett gemensamt. Alla hade skrattrynkor kring ögonen.

Det är en skönhet som inte går att köpa hos en plastikkirurg.

Skrattrynkor får man av humor, Bellmanvitsar och Blandaren, av ironi och självironi, fräckisar och kärnfulla karikatyrer. Man får det av att skratta åt missöden och av att driva med sig själv. Skitenkelt.

Det är det jag erfar över saltimboccan på krogen i en stadsdel i Rom. Mellan tuggorna läser jag Vonneguts nya "A Man Without a Country". Han delger oss sin fasans tanke: att han ska överleva sitt eget sinne för humor. "Jag brukade vara rolig och kanske är jag inte det längre. Vi har utsatts för så många chocker och besvikelser att försvar genom humor inte längre hjälper."

Om vi inte kan skratta, är det kört. Det är där cancerknölen ligger i den senaste världskrisen. Underskottet på humor är ett större än hot än sinande oljereserver.

För mig själv undrar jag: Finns det muslimer med skrattrynkor?

Jag vet att man ska undvika generaliseringar. Man blir lätt offer för sina fördomar. Men min undran om muslimer och humor lämnar mig ingen ro.

Jag har bott i muslimska länder, senast något år i Pakistan, dessförinnan flera år på sjuttitalet i Beirut i Libanon. Jag har varit inbjuden i muslimska familjer, jag har firat deras helger, jag har haft skickliga kolleger bland dem. Jag har funnit dem vara värdiga och gästfria, hövliga och varmhjärtade, några av dem goda berättare, andra besittande breda perspektiv.

Men roliga? Jag försöker komma ihåg. Hade någon av dem skrattrynkor?

Humorister i den islamska världen är inte vanliga. Jo, författaren Salman Rushdie förstås. I "Satansverserna" fantiserade han 1988 om Muhammed och hans hustrur, bordeller och skörlevnad. För många av oss var detta mustigt fabulerande. Det gav oss skrattrynkor. Men i Rushdies egen muslimska värld tog det hus i helvete. Ayatolla Khomeini utfärdade en uppmaning till alla muslimer att ha ihjäl Rushdie.

I "den västerländska civilisationen" var vi då ense om att det vore absurt om vi inte kunde skoja om Gud och hans profeter, fan och hans mormor.

"Den västerländska civilisationen" har fel och brister. Den har i alla fall en fördel för dem som lever i den: det är i den vi känner oss hemma. Det är tillräckligt skäl för att försvara den. Inklusive dess karikatyrer.

Det skrämmande den senaste veckan - med dess vreda, vilda, vulgära pyromandåd och de politiskt (obs! inte religiöst) laddade plakaten med krav på att alla danskar ska halshuggas - har varit vår egen reaktion: Vårt skamsna skuldbeläggande av oss själva, vårt beskäftiga förnuft.

Den världsdel som de senaste sextio åren befriat sig från sina två totalitära system har glömt hur vi då bemötte dem.

Med dödsföraktande humor.

Vi har glömt hur Charlie Chaplin 1940, när nazismen såg ut att sluka hela Europa, gjorde "Diktatorn". Filmen uttryckte inte "respekt för kulturella skillnader". Den hånade Hitler och lät honom säga: "Demokrati, frihet och jämlikhet är ord som är till för att lura folket. Ingen nation kan ha framsteg med sådana idéer. De står i vägen för handling. Därför slopar vi dem."

Vi har glömt hur kommunismen 1957 firade triumfer - Sputnik i rymden, frammarsch i tredje världen, revolten i Budapest krossad. I Billy Wilders mannus till "Silk stockings" möttes den med satir. Den kvinnliga kommunistiska kommissarien säger: "De senaste massrättegångarna var en stor framgång. Det kommer att finnas färre ryssar, men bättre."

Sådant ger skrattrynkor.

Men nu. Vi lägger oss platt för en tredje totalitär ideologi, islamismen. Vi uppför oss som vi är klonade efter Mark Twains skämt: "Att skapa människan var en fin och originell idé. Men att också skapa fåret var en onödig upprepning."

Kan vi nu i stället få fåren i Bryssel att resa sig. Se till att alla EU-länder, i solidaritet med Danmark, drar tillbaka sina ambassadörer från huvudstäder, där danska ambassader står i ljusan låga.

Jag skulle också vilja höra svenskar skandera: "Danmarks sak är vår."

Staffan Heimerson

ARTIKELN HANDLAR OM