Han har vunnit på att fejka hela sitt liv

KOLUMNISTER

Med S-Bahn reser du i Berlin snabbt och rent från Savignyplatz nära Kurfürstendamm, där jag hade hotellrum, till Hackescher Markt nära den ö i Spree som har ett kluster av inspirerande museer.

Jag förstod ungefär var jag var, när jag från S-Bahnvagnen tittade ut över stadens panorama. Jag vände mig till min bänkgranne och frågade:

"Var gick muren?"

"Muren?", frågade hon tillbaka.

"Ja, Die Mauer. Den berömda. Den fruktade och avskydda. Skammens mur. Den som skilde Öst och Väst."

Kvinnan i trettioårsåldern tittade på mig som om jag vore en idiot.

"Den är riven."

"Naturligtvis. Men var gick den? Förr i tiden menar jag. För bara sjutton år sen."

"Den finns inte mera", avslutade hon och vände sig bort.

Det var som om muren aldrig hade funnits. Inte ens som en ond dröm fanns den kvar. Den härliga, försonande glömskan har som en filt lagt sig över det forna DDR (Östtyskland) med dess ondskefulla Sovjetsocialism och snokande Stasi.

Men just den här veckan finns anledning att fråga: Hur långt får glömskan, tigandet och förträngningen gå?

Det mesta i Tyskland är bra. Det är Europas mest samvetsgranna demokrati. Den stora koalitionen som bildat regering är tungrodd men kapsejsar inte. Ekonomin tar sig. Standarden mellan återföreningens Ossies och Wessies jämnas ut. Alla bilar är nya. Berlin är på väg att bli en världsstad. Maten är godare än förr.

Självkänslan har ökat tack vare det lyckade fotbolls-VM. Tyskens trygghet är nu sådan att han äntligen efter sextio vågar skämta om det mest tabubelagda: Hitler, nazismen och judeförföljelserna. Filmregissören Rudolph Herzog har gett ut en samling med motståndsskämt från andra världskrigets dagar, "Heil Hitler, grisen är död"

Kanske är den här den kvickaste: "Den nya rasen ska bli smal som Göring, blond som Hitler och lång som Göbbels."

Eller den här i vilken en berlinare våren 1945 frågar en annan: "När kriget är över, vad ska du göra då?" - "Jag ska se mig om i det stora tyska riket."

"Och vad ska du göra på eftermiddagen?"

I den normalitet som råder är det därför absurt hur Tyskland sviks av sina moraliska ledfyrar och intellektuella hjältar.

Författaren Günter Grass berättar - kokett och flummigt - i sin nu utkomna självbiografi, "Medan jag skalar löken", hur han 1944 som sjuttonåring ville bli örlogsman på en ubåt. I stället enrollerade han sig i Waffen-SS, Hitlers mest mordiska förband.

Tyskland - och omvärlden - är i chock. Grass har i femtio år spelat rollen som riksmoralisten, socialdemokratins tyngste opinionsbildare. Han har varit engagerad i freds- och miljörörelserna och arbetade aktivt mot återföreningen. I sin främsta roman, "Blecktrumman" gör huvudpersonen upp med tyskarnas förflutna. Grass belönades med Nobelpriset 1999.

Det skakande är inte att en sjuttonårig Grass anslöt sig till Waffen-SS. Han är inte den förste sjuttonåringen i historien som försätter sig i en idiotisk situation. Kanske hade han inget val.

Det skrämmande är att riksmoralisten dolde det i mer än 60 år.

Det är en kategori värre än vad Refaat El-Sayed gjorde med sin doktorshatt. Grass har fejkat ett helt liv - och vunnit på det. Ingen tror väl att Svenska Akademien skulle gett Nobelpriset till en gammal SS-soldat. Han har också blivit sin födelsestad Danzigs hedersmedborgare. I den staden har den alltid klarsynte Lech Walesa nu bett att Grass ska frånsäga sig hederstiteln.

Kan man vara nationens sanningssägare, men i 60 år avstå från att säga sanningen om sig själv? Nja, tala om att tära på trovärdighet.

Tyskarna var möjligen luttrade. Vänsterns andra moralhelgon, Günter Wallraff ,som genom sina ihärdiga "wallraffande" reportage gett västtyskarna dåligt samvete, hade redan tre år tidigare tappat glorian. Då styrktes att den nu 64-årige journalisten varit i Stasis tjänst.

Grass och Wallraff hade byggt en mur av lögner kring sina liv.

Murar rivs. Och gott för de torpederade moralisterna är den välsignade glömskan.

Staffan Heimerson

ARTIKELN HANDLAR OM