Snarare minnet än vädret är ur led

KOLUMNISTER

Jag svepte mitt badlakan om midjan och baddade solkräm i ansiktet. Jag var på strålande humör och fann det dags att vara lite sällskaplig. Jag masade mig till strandbaren och beställde en lime-soda.

"The hurricanes", inledde jag samtalet med min svarthyade granne som hette Diddy Dollop och var en lokal förmåga, "orkanerna har i år naturligtvis varit värre än någonsin".

Jag visste vad jag snackade om. Jag mindes vad väderskräckens kolportörer hade sagt, när orkanen Katrina i fjol drog in från Mexikanska golfen och lade New Orleans i spillror. Detta, sa meteorologins skräckmästare, är bara början. De tropiska cyklonerna skulle bli fler, komma tätare och få än värre styrka. Västindien och Florida kunde räkna med att både dränkas och blåsa bort.

Uppenbarelsebokens Harmagedon. Snacka om vindkraft.

Jag var nu på Bahamas. Det är ett självständigt örike beläget mellan Florida och Kuba. Varmt ytvatten i oceanen och den rotation jorden har på denna geografiska punkt skapar i västra Atlanten förutsättningar för de cyklonbanor som genererar vilt väder. Och årets hurricanesäsong - som löper från försommaren in i november - hade av katastrofprofeterna spåtts att bli den värsta nånsin.

"Well, Diddy", sa jag, "men det mesta av Bahamas står trots allt kvar."

"Trots allt?! Jag ska berätta hur det varit. Vi har inte haft en enda riktig storm på hela sommaren och hösten. Zero. Faktiskt, vi har inte haft en hurricane på tre år. Men längre norrut, på Bermuda, hade dom en. Två flamingor dog, när en knäckt trädgren föll över dem."

Med detta vill jag inte nedvärdera människors oro över en sannolikt pågående klimatförändring. Jag vill bara varna för panikens häftiga svängningar.

Först blandades i somras svenskens salighet över sol och värme med tanken att någonting var på tok. S å bra kunde det inte vara utan att det var fel. Jaså inte, sa jag. Då minns ni inte 1955 och 1959. Kanonsomrar. Det var innan någon kunde stava till växthuseffekt.

Sedan kom hösten, medelhavsljum i Stockholm och med rulle på uteserveringarna. Koldioxidutsläppen, sa folk bekymrat. Så kom det en stormdag. Den bemöttes som om det var första gången en höststorm drabbat landet. Ingen verkade minnas 1969, då halva Väst-sverige blåste ut i Kattegatt.

Och så i förra veckan chocken av att den första snön kom och medierna sorterade in väderleksbytet under KLIMATHOTET. Jag förstår inte logiken. När ska första snön komma om inte i november?

Jag tror det är mera är minnet än vädret som är ur led. Red Top, den roligaste kåsör som funnits i svensk press, noterade att "ett mannaminne är den tid som förflyter mellan årets första snöstorm och den andra".

Väder har alltid växlat. Det finns skäl till islänningen Erik Rödes val av färg, när han namngav den stora ö som han fredlös år 982 upptäckte. G r ö n i Grönland syftar inte på glaciärer.

2002 stod jag som reporter i Dresden i Tyskland och väntade på att floden Elbe skulle svämma över staden. Jag lyssnade till lamentationer om växthuseffekten och de förbannade bilarna. Då hörde jag också: "Bara 1895 har flodens vatten stått högre än nu." Jaså, sa jag, och hur många bilar rull-ade i stan på den tiden?

Vi griper varje tillfälle att ha åsikter om vädret. Vi kastar oss mellan extrema åsikter på samma sätt som när vi med bantning väljer mellan Dr Atkins och GI. Tro och vetande och besvärjelser i salig blandning.

Jag travesterar Mark Twain och säger: Alla talar om vädret och alldeles för många försöker göra något åt det.

En liten kulturnotering i förbigående.

Med bara någon veckas mellanrum har jag sett två filmer som lever upp till sin konstarts signum: Begriplig intrig parad med spänning i den eviga kampen mellan ont och gott. Doser av humor och sentimentalitet. Hjältar och skurkar, skratt och tårar. Utan sadism och kinky sex. Vad då, säger ni, har "Casablanca" och "Tredje mannen" gjort comeback. Nej. Men tack vare att jag har mängder barnbarn i biomatinéålder hamnar jag på utomordentliga animerade rullar som"Gustaf 2" och "Bilar".

Staffan Heimerson

ARTIKELN HANDLAR OM