Det harmoniska Italien kan rasa samman när som helst

Vad döljer sig under den lugna ytan?
KOLUMNISTER

TORCELLO/Italien. Detta är en grön, nästan obebodd ö längst bort i Venediglagunen. Det var här jag en av juldagarna i solgasset vandrade förbi en bondgård. Denna bjöd en märklig syn.

Tjugo färgglada höns pickade sorglöst i gräset. Runt om, som de vore lägervakter, satt fem katter. En av katterna var blå.

Katterna bara satt. De gjorde inte en min av att det vattnades i munnen på dem.

”Fasingen”, sa jag. ”Det är som Bibeln. Minns ni stycket om vargen – eller var det ett lejon – som vaktar lammen? Vilket land! Alla är gulliga mot varandra. Högljutt, lyckligt och familjekänslan överträffar allt. Det är det som gör landet okrossbart.”

Familjekänslan – pussandet, daltandet, ojandet och vojandet – finns kvar trots att Italiens familjebild drastiskt ändrats. Ni minns hur vi på sextiotalet gjorde oss lustiga över Italiens särmärke: Mama Mia med hur många bambini som helst. Nu, några decennier senare, föder italienskan färre bebisar än kvinnor i övriga världen. Inte mycket över noll. Jag iakttar i det offentliga livet ett paradigmskifte: det är numera papporna, Papa Mio, som hanterar de små barnen, vyssar dem, skojar med dem, ser till att de har nappen till hands. Mammorna är upptagna av att kolla sina Iphones.

Familjekänslan paras med flit. Jag hade någon dag tidigare vistats i Vicenza, beläget i Europas mest dynamiska industribälte med ändlösa rader långtradare på väg ut från djärvt ritade industrilador.

Som andra städer känner Vicenza av dåliga tider. Fortfarande för tio år sedan var den med 1 300 guldjuvelerande företag världens huvudstad för guldsmide. Kina – med lika flitiga fingrar och lägre löner – tog marknaden.

Men är du flink i fingrarna med en råvara kan du använda din yrkeskunskap på en annan. Till Vicenza skyndade tillverkare av handväskor. Dessa väskor är tvinnade, vävda och virkade med samma millimeterprecision och konstnärlighet som arbetarna visade när det var guld de hanterade.

En ironisk poäng är att de som köper sig prestige med en Gucci, Bottega Veneta eller Prada (på mången prislapp står 700 000 kronor) är samma folk som vållade hantverksrevolutionen: kineserna. För dem är ”Made in Italy” ett måste.

Så det måste gå bra för Italien? Nja. Bilden är komplex. Det rullar fler Fiat på Italiens vägar än för fem–sex år sedan då det var Volkswagen och Toyota som gällde. Men Fiat lägger allt mer av sin tillverkning i Polen, där bilarna görs snabbare, billigare och bättre.

I Venedig sprang jag på en Scaniaanställd från Milano. Denne svensk hade en svensk lösning på Italiens problem: ”De måste börja betala skatt.”

Italienarna är inte så säkra på den saken. ”Den svarta ekonomin är effektiv”, sa en italiano till New York Times. ”Vi sticker från skatten för att överleva.”

Ja, även i dessa dåliga tider har italienska familjer god tillgång till pengar. En italienare sa: ”Vi har det bra därför att vi stoppat mer pengar i madrassen än vi gett till skattmasen. Staten skulle bara ha slarvat bort pengarna.”

Misstroendet mot staten är massivt. ”I möjligheten att starta ett företag”, berättade min svenskitalienske vän Frederico, ”har Italien platssiffra 54 i världen – sämre än en bananrepublik.”

”Ändå är ditt land så harmoniskt”, invände jag och berättade om hönsen och de fem katterna på Torcello. ”Hur förklarar du det, Frederico?”

”Enkelt. Katterna studerade hönorna. De fann dem för magra. Nu satt katterna och väntade på att hönsen skulle få hull. Du har rätt – det är en metafor för Italien.”

FAKTA

Jag läser just nu...

... den hejdlöse humoristen PJ O’Rourkes ”Driving ­like crazy”, en hyllning till grabbars intresse för bil­ar och fortkörning. O’Rourke blev som utrikeskorrespondent på Rolling Stone älskad för sina fyrverkerirapporter från krigshärdar i Bosnien, Filippinerna, Somalia. Hans utgångspunkt var alltid den vanvördiga frågan: ”… och vad är det för kul med här då?” Hans bilreportage är likadana: Gasen i botten, inte en enda politiskt korrekt tanke.

Låt oss för omväxlings skull

… se på fallet Martin Schibbye och Johan Persson med etiopiska ögon. Ja, journalister har inte bara rätt ­utan ibland plikt att olagligt korsa en gränslinje. De två Filtermedarbetarna bör släppas. Bums!

Men lite respekt bör vi visa Etiopiens historia. Landet var ett ruttet kejsardöme tills en revolution gjorde det till Afrikas mest motbjudande kommunistdiktatur. Efter ännu en revolution­ dömdes marxistledaren Mengistu för folkmord. Denne har gått i landsflykt i Zimbabwe och är säkerhetsrådgivare åt president Mugabe­. I Etiopien råder bitterhet mot kommunismen.

Därför var det inte bra, att Schibbye har en CV som röjer att han varit redaktör­ för Rebell (Revolutionär kommunistisk ungdoms tidning, underställd Kommunistiska partiet, tidigare KPML(r)). RKU:s åsikt är att Sverige bara kan omdanas genom revolution, med vapen om så krävs. Stalins massmord har Schibbye betecknat som ”överhetens lögn”. Hans tidning har hyllat Nordkorea och Kuba. En etiopier­ behöver inte vara paranoid för att få ett horn i sidan till reportern.

Staffan Heimersson