Hillary efter Everest: Jag avskyr höjder

Foto: AP
BRAGDMÄN Edmund Hillary och Tenzing Norgay visar upp utrustningen de använde när de blev först att bestiga Mount Everest. Den 29 maj 1963 nådde de toppen.
KOLUMNISTER

Vilket jubileum! Vika bragd-människor!

För 60 år sedan kom nyheten att jordklotets allra högsta berg, Mount Everest (8 484 meter), för första gången bestigits.

Nyheten hade då – före sms, Twitter, e-post och satellittelefoner – behövt tre dagar för att nå omvärlden; det var nämligen den 29 maj 1953 som Qomolangma, som berget i Himalaya mellan Nepal och Kina kallas på de lokala sherpornas språk, bestigits.

Den brittiska, 14 man stora, expeditionen hade bevakats av Fleet streets ­konkurrenslystna tidningar. Det kryllade av reportrar vid bergets fot.

Men en reporter, den då 27-årige James Humphrey Morris, en före detta officer, hade av den magistrala tidningen The Times, med hjälp av en donation, bäddats in i expeditionen. Han befann sig därför högre upp än konkurrenterna, på 5 350 meter, där i våra dagar Mount Everests basecamp ligger, och högre än samtliga toppar i Alperna.

Det är en förfärlig plats, en stenig morän i slutet av en glaciär. Jag var där som tv- reporter 1999 tillsammans med Göran Kropp och Renata Chlumska, när Renata skulle bli första svenska kvinna att nå toppen. Jag minns de veckorna som präglade av andnöd, huvudvärk, brist på aptit (vi levde på räkost och blåbärssoppa) och allmän håglöshet. Jag frös. I sovsäcken sov jag med pirkaluva på huvudet och lovikkavantar på händerna. Jag tvättade mig så sällan jag kunde.

Jag antar att Morris var i samma skick, när han nåddes av beskedet, att Mount Everest efter decennier av misslyckanden och ofta katastrofala försök äntligen besegrats (ett jävla dumt uttryck för att ha nått målet).

Morris skyndade sig ner mot bergsmassivets dalar tills han nådde en telegraf­station. Han hade försprång. Men han ängslades sina konkurrenter; tänk om de kom till samma telegrafstation och läste vad han rapporterat. Morris sände därför sitt nyhetsreportage kodat. In exstenso löd det:

”Snöförhållandena usla STOP framskjutna basen övergiven i går STOP allt väl avvaktar förbättringar.”

Times dechiffrerade. Det var samma dag som den brittiska drottning Elizabeth kröntes och följande dag hade tidningen – exklusivt – nyheten att nyzeeländaren Edmund Hillary och Tenzing Norgay blivit först i världen om att nå toppen på världens högsta berg.

Efter ytterligare tre dygn hade The Times ett utförligare reportage om bragden. Men detta innehöll inte svaret på den fortfarande obesvarade frågan om vem av de två som var först. Båda fortsatte att sina liv ut hävda att de nådde toppen samtidigt. Jag har själv haft glädjen att fråga. Sherpa Tenzing intervjuade jag i hans hem i den evigt regniga testaden Darjeeling i Indien 1980, Hillary 1999 i en Himalayaby dit han kommit för att inspektera en skola som byggdes av hans stiftelse. Det var en lättnad att höra Everesthjälten säga: ”Jag är här så kort tid som möjligt. Jag avskyr hög höjd …”

Jag har senare läst mig till vilka Hillarys första ord till sin bäste vän George Lowe var, när han från toppen kommit ner till baslägret: ”Well, George, vi nitade den jäkeln.”

Jag ringde i veckan till Renata Chlumska, nu 39 år gammal och trebarnsmamma, i Jönköping och frågade hur segerögonblicket hade känts för henne. ”Jag var väldigt glad”, svarade hon, ”och undrade för mig själv: Hur orkade jag?”

Att bestiga Mount Everest är fortfarande en bragd att drömma om och sedan Hillarys dagar har nära 4 000 människor tagit sig till toppen. Det behövs:

1. Styrka.

2. Vilja.

3. Tumme med vädret, och

4. Tur. En dag i maj för tre år sedan var vädret så bra och turen så stor att 190 människor lyckades på en och samma dag.

Av dem som försöker dör ungefär var tjugonde. De halkar. Laviner tar dem. Kölden blir för svår.

Ingen klarar bergsbestigningen utan hjälp av sherpor. En sherpa, nepalesen Apa Sherpa, har nått toppen 21 gånger.

Jag noterade i veckan att också Raha Moharrak klarat det. Hon är 25 – och en kvinna från Saudiarabien. Snacka om kvinnoförtryck.

Jag noterade också att japanen Yuichiro Miura nådde toppen av Mount Everest. Han sa: ”Det här är världens bästa känsla, även om jag är helt utmattad.” Begripligt. Miura är med sina 80 år den äldsta personen att bestiga Everest. Yngst genom åren är Jordan Romero från Kalifornien, 13 år.

Både Hillary och Tenzing är döda. Men Morris lever och är nu, 86 år gammal, som författare ett världsnamn. Men än mera är officeren, bergbestigaren och journalisthjälten känd för att vara en av de första som genomgått könsbyte. Efter ett antal operationer i Marocko blev hon Jan Morris. Hon skilde sig från sin make, en poet och musiker med vilken hon fått fem barn. Men i sitt nya skick ingick hon ett civilt partnerskap med sin gamla make.

En story så god som någon.

Foto: MAGNUS WENNMAN

Gott omdöme …

… visar sosseledaren Stefan Löfven, när han skippar nationaldagsfirandet och prinsessan Madeleines bröllop för att delta i den bildade och rationellt tänkande Bilderberggruppen.

S-ledaren deltar i ett möte med storfräsare och tänkare inom det globala näringslivet samlade i den ofta demoniserade gruppen. Löfven kommer att lära sig mycket. Nationaldagen kommer igen; den kan han fira nästa år. Och Maddes bröllop bör vara en ren familjeaffär.

Mitt larm …

… om Vikabröd har gett resultat. I många butiker (Coop i Värmdö marknad och Ica på Folk­ungagatan nämns av mina läsare) exponeras detta goda och unika bröd tydligare än någonsin – en tyst protest mot att industriella fabrikörer ska lägga ner det hantverksmässiga bageriet. Protestera!

Jag läser just nu …

… ”Urban safari 2” av den globale flanören Bobo Karlsson. Karlsson driver en tes: Det är städerna, inte länderna, som pekar in i framtiden; nationalstaterna är passé. Förälskat, initierat, och med kaskader av vilda alliterationer och kvicka metaforer, fångar han tidsanda och attityder i Paris, Hamburg, Barcelona, Mexico City och en handfull stora städer till. Han har en berömvärt lysten inställning till synd och hedonism. Den är så roande att jag genast beställt den första ”Urban Safari” som kom ut fyra år tidigare.

ARTIKELN HANDLAR OM