Gränser – en seger för idioti

Foto: Marianne Pihl
GRÄNSLÖS TANKE. Den lilla byn Schengen är ett treriksröse i ett gränsland där den moderne globetrottern lätt hittar rätt – i tre länder – på en kvart.
KOLUMNISTER

Jag bilade i veckan, som jag ofta gör, mellan Stockholm och Medelhavet. Uppe på Öresundsbron, denna ljuvlighet, suckade jag ­lättad: ”Ingen gränsbom.” Dystert tillade jag : ”Inte än. Men den ­kommer.”

Denna tanke är oundviklig, när EU:s bästa och mest lättbegripliga resultat, Schengenavtalet, är i svajning.

Schengensamarbetet skrevs under för 30 år sedan ombord på den lilla passagerarbåten Princesse Marie-Astrid, när denna gled fram på Mosel nedanför den här byn. Avtalet är en EU:s passunion, vilken sorteras in under begreppen frihet och rättvisa. De fysiska gränserna mellan unionens medlemsstater är upphävda. Systematiska personkontroller mellan medlemsstaterna är förbjudna. Inga bommar, ingen kontroll. Så är det mellan 26 länder sedan 1999.

Det låter klokt och har varit rysligt praktiskt. Rent av starten på Det Gränslösa Samhället. Det som en dag ska göra EU riktigt meningsfyllt. Nästan som Amerika.

Schengen är en söt by i Luxemburg vid floden Mosels strand. Framför mina ögon gled nu ett svanpar fram. I ryggen hade jag vingårdar som välansade steg mot höjderna. Men det fanns inget hotell. Nema problema. Jag befann mig vid ett treriksrös med slogan: ”Grenzelos / sans frontières”. Tack vare Schengen (avtalet – inte byn!) kunde jag på 16 minuter kolla hotelläget i tre länder. I Bundesrepublik Deutschland – över en bro till andra sidan floden. I Republique Français – två stenkast till höger och det lilla Groussherzogtum Lëzebuerg, som Storfurstendömet Luxemburg heter på sitt eget språk, letzeburgesch. Jag fick ett rum längre neråt floden och satt sedan på terrassen och drack moselvin.

Det är så Europa är: mångfacetterat. Antalet nationalstater är 49. Wikipedia registrerar 53 språk som talas kontinenten över.

Det är lätt hänt att någon blir oense med någon annan. Då blir gränser både viktiga och heliga. Ändå kunde européer före första världskriget resa från Paris till Sankt Petersburg utan pass. Frihandeln var då den vi nu eftersträvar. Denna fria rörlighet avskaffades i och med kriget.

Men med Schengen kan vi sedan mitten av nittiotalet köra från Siciliens sydspets till Nordkap utan att visa passet.

”Men”, sa statsvetaren vid Militärhögskolan Magnus Christiansson till mig, ”det är bara att öppna ögonen – den lyckliga tiden är på väg att ta slut.”

Skälet: anstormningen av flyktingar. Det rör sig om en folkvandring. Miljoner människor. Folkvandring som under järnåldern för 1 500 år sedan. Langobarder och hunner, kelter, avarer, illyrer och allt vad de hette rörde sig över kontinenten till platser, där de sökte bättre liv.

Dem vi nu tänker på, och som vi fäller gränsbommarna för, är främst syrierna. Kan de inte stanna där de hör hemma? De har ju alternativ. De kan välja att a) gasbombas av sin president eller b) låta sig halshuggas av IS.

Nej, de flyr. De tar risker. Senast den här veckan en ny kapsejsad överfull flyktingbåt med hundratals dödsoffer. Den har knappt haft notisvärde. Bara i år har Medel­havet slukat offren från motsvarande fem Estoniakatastrofer.

Men många når den norra kusten. Därav kalabaliken. Därav den ökande ­europeiska slutenheten. ”Det finns en ­logik”, sa Christiansson, ”för att Ungern bygger ett 17 mil långt och fyra meter högt stängsel mot Serbien: hårdare yttre gränser.” Det är bara innanför Schengens ramar vi människor förväntas stå ut med varandra.

Men nu väntar hårdare inre gränser. Scenerna i Calais, Frankrike, är patetiska: 5 000 unga män från Mellanöstern och Afrika häckar under svinaktiga förhållanden för att försöka rusa till tunneln som ska ta dem till London. London är alla flyktingars hägrande mål.

Italiensk och fransk polis använder vid gränsen i Menton på Franska rivieran kommandometoder för att hindra flyktingar att slinka längre in i Europa.

Statsvetaren Christansson nämnde det jättelika staketet vid Ungerns södra gräns.

I kampanjen till det danska folketingsvalet på försommaren restes kraven på ”bättre gränskontroll”. Den kommer. Snart bromsar vi vid bommen på Öresundsbron.

Och i en riksdagsdebatt i Sverige hörde jag Jimmie Åkesson plädera för passkontroller för att ”vi ska veta vilka vi släpper in”. Det lät oskyldigt. Det är det inte. Det är början på slutet för Schengen.

Européer är mästare på gränser. Det var här järnridån gick ner. Det var här Berlinmuren restes.

Gränser är en seger för nationalism, politiker och idioti.

Jag läser just nu...

... som en tillåten sommarsynd en politisk thriller, Frederick Forsyths ”Icon”, en tjock pocket på engelska. Den kom ut för 19 år sedan men är rykande aktuell. En före detta stormakt i öster vill ”återerövra Vitryssland, Baltstaterna och Sovjets republiker i syd, Ukraina, Georgien, Armenien och Moldavien”. ”Den förödmjukade armén ska återupprustas. Befolkningen i de återerövrade områdena ska som trälar producera mat till de ryska herrarna.” Forsyth såg 1996, innan namnet Vladimir Putin ens fanns i en notis, in i framtiden. Forsyth är som skribent enkel. Men researchen är mästerlig och han skapar en väldig spänning.

Nya förbjudna ord...

… dyker upp. Vi har lärt oss att akta oss för N-ordet (för det nedsättande ”neger”) och nu har vi, sedan jag i min förra kolumn skrev om det fåniga Assangefallet, F-ordet att förhålla oss till. F står för flicka. Jag skrev att två flickor åstadkommit en juridisk cirkus. F-ordet, fick jag lära mig i ett mejlbombardemang och på DN:s ledarsida, var förminskande, förnedrande och patriarkaliskt. Rätt ord skulle vara kvinna. Jag ber om ursäkt. Mitt enda försvar är, att jag inte hade en aning om F-ordets laddning. Jag ska aldrig använda ordet mer. Jag ska verka för att ”Flickorna i Småland” får ny text och att skalden Gabriel Jönsson retroaktivt bannas för ”Flickan från Backafall.”

S-ledaren Stefan Löfven...

… förolämpade ­Pridefestivalen med att säga att han var bortrest.

Han kan under hösten reta andra svenska folkliga institutioner genom att säga

1) ”… och på julafton hoppar jag över Kalle Anka” och

2) ”… och Melodifestivalen är ett rekord i fjantighet”.