Att huka sig är inte aktiv utrikespolitik

Foto: LOTTE FERNVALL
vaga ord Stefan Löfven behöver bli hårdare, menar Staffan Reimerson.
KOLUMNISTER

I mer än 50 år – sedan Olof ­Palmes så kallade Gävletal 1965 – har Sverige bedrivit vad som i uppslagsverk kallas ”en aktiv utrikespolitik”. Denna har till stor del manifesterats i moraliska ståndspunktstaganden som riskerar missnöje från stormakter.

Den har uppmärksammats. Om den inte varit till gagn för vårt land, har den i alla fall inte varit till förfång.

Palme röt 1975 ”satans mördare” om diktatorn Francos spanska regim och ”diktaturens kreatur” om kommunistväldet. Julbombningarna 1972 i Hanoi kallade han ”ett illdåd”. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett ortsnamn där våldet ”har triumferat”.

Nu ska frågas: Har någon i Rosenbad och UD tryckt på deleteknappen och gett ordern: Ligg lågt! Inga hårda ord! Var vän med alla! Vi har viktigare punkter på agendan än att bryskt - eller poetiskt - säga sanningen om det som sker i världen.

Aktiv utrikespolitik våren 2016 är att huka.

Vi kan skamsna betrakta detta medan Syriens härskare Bashar al-Assad (som inte är Saddam Hussein - men nästan) de senaste veckorna terrorbombat sjukhus i Aleppo och flyktingläger i landets norra del. Det är Assads svar på den fem år långa folkrensning som kom i ”den arabiska vårens” spår. General David Petraeus kallar Syrien ”ett sannskyldigt politiskt Tjernobyl”. Ett MR-organ har beskrivit bombningarna som folkmord. FN-chefen Ban Ki-Moon beskrev situationen som ”så nära man kan komma ett helvete på jorden”.

Det är alltså ett gjutet tillfälle för Palmes efterträdare Stefan Löfven att om Assad säga: Denna satans mördare! ­Syriens skyddsmakt är Ryssland, ryskt flyg kan på Vladimir Putins order ha ­varit inbegripet i terrorn. Meningen ”diktaturens kreatur” hade förtjänat återanvändning.

Så vad har Löfven sagt? Det tuffaste uttalandet lyder: ”Jag fördömer den militära eskaleringen i Syrien, särskilt i Aleppo. Den har underminerat vägen till en politisk lösning”. I sitt förstamaj-tal hade Löfven fokus på vad Sverige gör för att hjälpa flyktingar och bekämpa Daesh (IS): ”Vi försöker bidra till den bräckliga fredsprocessen med allt stöd vi kan ge”.

Inget om skurken. Inget om Rysslands roll i vasallstaten. Inget om vandaliseringen av Aleppo, som är världens äldsta stad och Syriens största - en gång en värld av kultur och tolerans där nu hundratusentals människor är instängda som Leningrads befolkning var i andra världskriget. En svältkatastrof är i annalkande.

Kanske tycker statsministern att det är utrikesminister Margot Wallström som ska ta till de hårda orden.

Men nix. Kontroll med UD visar att Wallström bara twittrat två gånger: ”Appalled by reports of airstrikes … Ceasefire necessary to stop killing of civilians”, stod det i det ena, ”care comes first, unacceptable attacks on hospitals” i det andra.

Mummel, mummel.

Ingenting om mord och skuld. Medkänslan kunde lika gärna ha gällt en tornado i Oklahoma eller ett jordskred i Sichuan.

Skälet till denna återhållsamhet är uppenbar: Sverige sätter just nu sin prestige på spel och söker en av de tio icke-permanenta platserna i FN:s säkerhetsråd. Valet avgörs i en omröstning i FN:s generalförsamling den 28 juni.

Sverige behöver vänner. Framför allt vill vi undvika ovänner. Ryssland har veto i säkerhetsrådet - och därför undviker Löfvén och Wallström att beröra Rysslands sinistra roll i Syrien.

När det gäller att skaffa vänner, och röster, tävlar Sverige mot Nederländerna och Italien. Det är som att kappas om att få arrangera olympiska spel. Alla kandidaterna är på hugget.

Sverige satt i säkerhetsrådet två år på 1990-talet efter en enorm och kostsam kampanj av främst Jan Eliasson och Pierre Schori.

Våra metoder nu är alltså beprövade: ryggdunkar, handtryckningar, löften om bistånd från Sida, vin och sprit. Det var en skandal, som knappt noterades, när UD bjöd in 27 FN-ambassadörer från lilleputtländer, ö-riken och tredje världens biståndsländer, alla med rösträtt i FN, att besöka Sverige för ”wining and dining” och träffa kronprinsessan Victoria och Daniel - allt betalat med ­Sida-pengar, ett trolleri som kabinettssekreteraren Annika Söder behärskade.

En cyniker i UD-sfären kommenterade då för Dagens Nyheter: ”De röstar som de vill, därför är de i synnerhet mutbara och extra intressanta”.

Det var ingen slump att bistånds­ministern Isabella Lövin nyss gjorde en omfattande resa till Söderhavets många fattiga men röstberättigade nationer.

Spexet har fortsatt den här veckan. Wallström har tillbragt den i New York för röstvärvning. Löfven tog regeringsplanet för att flyga till en middag med Obama i Vita huset men mellanlandade i New York, där Sveriges FN-ambassadör Olof Skoog ordnat en mottagning och Löfven träffade, som Rosenbad uttryckte det, ”i huvudsak afrikanska FN-ambassadörer”.

En tidigare svensk utrikesminister fick fram en kalkyl på vad det kostar att köpa sig en plats i säkerhetsrådet: 200 miljoner kronor!

Kanske vinner vi. Och vi har burit oss åt som Fifa-pampar.

Den älskade författaren

… Stig Claesson, ”Slas”, bör få en byst rest i den park vid Klippgatan på Stockholms Söder som uppkallats ­efter honom. ”Huvud­saken (!)”, skriver Jan Mosander i korrespondens med Stadshuset, ”är att Stigs keps får vara med”. Förslaget har stött på patrull. I svaret finns synpunkten, att staden har brist på byster av avlidna kvinnliga kulturpersonligheter. Mosander svarade: ”Nu råkade Stig vara man. Det kan vi inte göra något åt. Kvinnliga kulturpersonligheter verkar dessutom avlida i mindre omfattning än män”. Jag manar mina läsare att stödja Slas byst.

Sverige inbillar sig

… att vi ligger särdeles långt fram med It-användning. Mittåt! Så är det inte. När EU anger hur Europas industri ska digitaliseras ligger Sverige inte väl till. Vi är det 18:e mest uppkopplade landet – efter Sydkorea och Italien. Men före Malaysia.

Jag läser just nu ...

… en gripande, poetisk – och nyttig – bok om sorg, skriven av journalisten Ken Olofsson, som själv drabbades av sorg när hans hustru Marina gick bort. Ken talar i boken ”När livet måste gå vidare” med 23 kvinnor och män – kända namn som Edna Alsterlund som förlorade Ingemar Johansson, Mona Tumba, Sven Wollter – som förlorat sin livskamrat. ”De kan bli till tröst och hjälp för andra människor”, noterar Björn Ranelid i en baksidestext.