Folkomröstning är demagogens favoritverktyg

Idioti. Den 16 oktober 1955 röstade svenska folket nej till högertrafik. Så här såg det ut på Kungsgatan i Stockholm den 3 september tolv år senare efter att folkviljan ignorerats. Det löste sig till slut.
KOLUMNISTER

Det fanns ett seriöst journalistiskt syfte, när jag 19 år gammal en ­septemberdag 1955 tog min ­A-Ford årsmodell 29 och körde över Svinesundsbron.

Jag var reporter på Strömstads Tidning och det var min karriärs första utlandsresa i tjänsten. Jag skulle på norska vägar på andra ­sidan gränsen kolla: Går det att köra på vägens högra sida?

I Sverige kör vi ju till vänster.

Det skedde ett år med blomstrande gränshandel. Svenskar körde till Halden och köpte billigt margarin. De kallades därför talgoxar. Norrmännen körde till Strömstad och handlade mandel till sina bak. De kallades nötskrikor.

Dessa människor var lätta att intervjua. Till min läsekrets i norra Bohuslän kunde jag sammanfatta: Köra till vänster eller höger är egentligen ­samma sak. Fast tvärtom.

Samtidigt grundlades där och då min skepsis mot folkomröstningar. Ty den 16 oktober samma år sa svenska folket – jävla idioter! – i en folkomröstning NEJ till högertrafik. Bara 15,5 procent ville vara moderna och att Sverige ­skulle köra på samma sida som övriga Europa.

Med Brexit bekräftades min motvilja. Fel 1 är alltså tron på en klok folkvilja. Fel 2 är värre: folkviljan respekteras inte. Ty den 3 september 1967 klockan 05:00 gick efter beslut i den politiska eliten Sverige över till högertrafik. Folket ­lydde. Det gick bra. Men det var mesigt.

En proffstyckare, statsvetaren Gordon Smith, säger att en folkomröstning oftast missgynnar de styrande (regering, riksdag, byråkrati). Men erfarenheten från det land där direktdemokrati, folkomröstningar, är mest tillämpad, Schweiz, ger oftast seger åt det bestående. Schweizare (valdeltagandet är cirka 30 procent) röstar om: Ska vi ­tillåta minareter i Zürich? Bör fler praktikplatser skapas? Ska vi skära ner i försvaret? Bör hela sjukvårdsystemet göras om? Ska vi göra söndagarna bilfria?

Jag var hösten 1969, tror jag, i den ­konservativa Alpidyllen Appenzell. Kantonen röstade i frågan: Ska vi ge kvinnorna rösträtt? Svaret blev ett rungande NEJ. Ni frågar: Var kvinnorna med och röstade: Naturligtvis inte. (Genom att senare dra upp frågan från lokal ­nivå till riksnivå lyckades en opinion trots allt ge kvinnorna i Appelzell rösträtt).

Den rätt obehaglige filosofen Jean Jacques Rousseau i Genève är den, som i en bok, ”Om samhällsfördraget” 1762, sa att befolkningens minoritet måste skyddas mot majoritetens beslut. Alla som ska åtlyda en lag ska också ha varit med om att stifta lagen. ”Om folket överlämnar till representanter att fatta beslut kommer folket alltid att bli ­bedraget och satt i bojor. Varje med­borgare ska direkt vara med och fatta beslut som gäller hans eget liv och ­leverne.” Den direkta demokratin håller fast vid den demokratiska grund­tanken om individens frihet, själv­bestämmanderätt och ansvar.

Nja. Ta exemplet vänstertrafiken – medborgaren blir blåst hur som helst.

Jag läser en bok från 1969, ”Min ­politiska horisont” av Herbert Tingsten, som är en av mina idoler inom journalistiken: modig, påläst, välskrivande. Tingsten ville ha ett system i vilket ­parlamentsminoriteten skulle ha rätt att utlysa beslutande folkomröstningar. Sverige var då som nu ett fifty-fifty-samhälle och Tingsten fann att styrelseskicket inte var demokratiskt om halva befolkningen saknade ­politiskt inflytande.

Resonemangen bevisar bara hur svår den demoratiska makt­­ut­övningen är. Folkomröst­ningen är den lättaste utvägen: Att ­sätta ett kryss på en valsedel är lättare än att fylla i en stryktips­kupong eller en Harry Boy. Vi ­betänker då inte att de flesta frågor är mera komplicerade än ett JA eller ett NEJ. (Ännu svårare är, har det visat sig, att räkna rösterna. Österrike tvingas till nyval i september eftersom myndigheterna vid valet i maj inte ens rätt kunde räkna de avgivna ­rösterna).

Det är demagogerna som tycker om folkomröstningar. Typiskt är att Adolf Hitler på fem år under trettiotalet ställde till fyra folkröstningar som förändrade inte bara Tyskland utan världen:

1933. Ska Tyskland lämna Nationernas förbund (som var i vägen för hans diktatur)?

1934. Ska vi avskaffa president­ämbetet (när det räcker med Hitler som Führer)?

1936. Ska vi styra och militarisera Rhenlandet? (Området väster om Rhen fram till franska gränsen var enligt ­Versaillesfreden demilitariserat. Hitler ­tågade in och organiserade en folk­omröstning för att legitimera sin ­handling).

1938. Vill österrikarna ansluta sitt land till Tyskland?

Ni får inga poäng för att ni på alla ­fyra frågorna svarat JA. Hitler vann – utan att behöva fuska med resultaten – alla folkomröstningarna. De var gagneliga för diktaturen och en dödsstöt för den parlamentariska demokratin. Med ett massivt stöd i folkviljan låg vägen till en nazistisk kraftsamling öppen.

Men ni får klokhetspoäng om ni i framtiden räds begreppet folk­­­omröstning.

Jag läser just nu …

… Ingmar Karlssons ”Roten till det onda. Uppdelningen av Mellanöstern 1916–2016”. Den är som den låter: lärd. Karlsson, en ex-diplomat, är Sveriges främsta auktoritet på Mellanösternfrågor. Jag är ganska bra på ­ämnet men jag lärde mig mycket, mycket.

Karlsson skriver fängslande och pedagogiskt. Möjligen tycker jag att Karlsson gör ett lite för stort nummer av den så kallade Sykes-­Picot-linjen, en skiss på hur Mesopotamien, Syrien och ­Palestina skulle hanteras, när det osmanska (turkiska) imperiet brakat samman. Så enkelt som ett pennstreck var det inte.

Ozonhålet läker

… lyder den mest positiva miljönyhet vi hört på tio, tjugo år. Ozonhålet innebär en förtunning av ozonskiktet, främst över polerna, och är farligt för ­livet på jorden. Boven hittades: kyl­skåpens freon. I en överkommelse 1987 förbjöds de omoderna kylskåpen.

Efter 25 år noterades det att trenden vänt – och nu är hålet mindre. Ett kanon­exempel på att vi människor med ­vetenskap och teknik kan värja oss mot klimatkatastrofer.

Fel...

  ... var det när jag sa, att Almedalsveckan bara finns i Sverige och Danmark.  ”Även Finland har skaffat sig en Almedalsvecka”, mejlar statsvetaren på Försvarshögskolan Magnus Christiansson. ”Det vet undertecknad eftersom jag skall tala där i juli”.

Grattis. Och du slipper ­rosé. Där är det Koskenkorva som räknas.

ARTIKELN HANDLAR OM