Sverige har halkat efter – varför då?

Foto: AP
Tysklands förbundskansler Angela Merkel möter Storbritanniens nya premiärminister Theresa May.
KOLUMNISTER

Tillsammans med en krigare (en specialistofficer, med graden förvaltare, som utbildar Sveriges soldater) betraktade jag den grannaste militärparaden i världen: Frankrike firade sin nationaldag, minnet av stormningen av Bastiljen år 1789, startsignalen för den franska revolutionen.

Flera tusen soldater i färgstarka uniformer, officerare med dragna sablar, stridvagnar i camouflagefärg, dresserade hästar, lydiga hundar, drillade scouter, Marseljäsen och på en läktare stackars Hollande.

Men speciellt noterade jag hur många soldater som var kvinnor. De hade stenansikten, vårdad hy, lagom läppstift. De var stridsvagnsförare och plutonchefer, ryttare, trumslagarflickor, hundförare och allt – utom president.

Den svenske specialistofficeren sa: ”Ja, franska försvaret har den högsta proportionen tjejer av Europas alla krigsmakter. Många fler än i den svenska.” (”I svenska försvarsmakten utgör kvinnor cirka 16 procent av den fast anställda personalen som arbetar dagligen”, upplyste på min fråga Högkvarteret, alltså även civilanställda inräknade.)

”Kvinnorna”, fortsatte officeren, ”är i många avseenden duktigare än männen. De kör försiktigare. Stridvagnarna håller längre.”

Slitstyrka avgör krig. Det var Josef Stalin som i andra världskriget var först med att i stor skala använda sig av kvinnor i sin krigsmakt.

”Och”, sa officeren, ”det var inte så att Stalin var så framstående i gender-frågor. Han behövde 800 000 av dem i fronttjänst. Och kvinnorna var bättre lämpade som piloter. De var lättare och kunde därför flyga längre.”

Framgång för kvinnor – Kvinnor kan, som en slogan på åttiotalet löd – är alltså ingen nyhet. Ändå lyfte vi på ögonlocken, när vi i onsdags upplevde, att Europas två i särklass viktigaste politiker möttes i Berlin för överläggningar.

Det ena var – självklart – förbundskanslern, den 62-åriga Angela Merkel, som haft makten i Tyskland i elva år. Den andra var den 59-åriga Theresa May, nyvald premiärminister i Storbritannien.

Vilken auktoritet de utstrålade!

Kan det, undrade jag kätterskt, bero på deras bakgrund? Båda leder konservativa partier, Merkel tyskarnas kristdemokratiska, May britternas ”tories”. Och kan det betyda något att båda är döttrar till var sin kyrkoherde? De fick mig att tänka på vad James Thurber sagt: ”Jag hatar kvinnor för att de alltid vet var saker är”.

Men synen av de två mäktiga kvinnorna (May ser ut som Bianca Castafiore i Tintin) fick mig ännu mera att undra: När Sverige är ett så jämställt land, hur kommer det sig att ingen svensk kvinna på riktigt nått toppen?

Jag har uppgiften att bland världens länder har 63 redan haft en kvinnlig regeringschef. Men ingen i Sverige.

Förklaring kanske ni säger: Barnen kommer i vägen.

Hur förklarar vi i så fall att Tysklands försvarsminister, den 67-åriga läkaren Ursula Gertrud von der Leyen, har  sju  barn.

I näringslivet är det ännu häftigare: Londons mäktigaste fondförvaltare, den 50-åriga juristen Helena Morrissey, har  nio barn. Ja, ni läste rätt. Nio!

Det är ett hyfsat säkert tips, att Hillary Clinton i november väljs till Amerikas nästa president; det har krävts 44 manliga före henne.

Liberias president Ellen Johnson Sirleaf vann fredspriset för några år sedan. I ett rövarland som Bangladesh är Hasina Wajed premiärminister.

De mest minnesvärda som järnladies är Golda Meir, Israels premiärminister på sjuttiotalet, och – naturligtvis – Margaret Thatcher, Storbritanniens premiärminister på åttiotalet.

Sydamerika förknippar vi med machismo och caudillos. Men av kontinentens 400 miljoner invånare har i dag nästan två tredjedelar en kvinnlig president. Det började med Chiles Michelle Bachelet 2006.

I Brasilien har Dilma Rousseff just ställts inför riksrätt och i Argentina  har den bedrägliga populisten Cristina Kirchner ersatts av en manlig politiker.

Den geografiska spridningen är stor. Sydkorea i öster har som president Park Geun-Hye och Norge i väster som statsminister Erna Solberg. Alla nordiska länder utom Sverige har haft kvinnliga regeringschefer, senast i Danmark genom Helle Thorning-Schmidt. Vigdís Finnbogadóttir, Islands president, var 1980 världens första demokratiskt valda kvinnliga president.

Gör det skillnad? Är det som i försvaret att kvinnorna är bättre, kanske för att de är försiktigare? Eller för att de originellt, som Margot Wallström, för ”en feministisk utrikespolitik”?

Men nej. Gemensamt för Meir och Thatcher var att de aldrig såg sig som feminister. Hillary Clinton, däremot citerar Eleanor Roosevelt (som dock inte hade en politisk ledarposition). ”Du måste skaffa dig hud tjock som en noshörnings.”

Det var när jag såg Merkel och May som Europas mäktigaste politiker stå i var sin talarstol och svara på pressens frågor som jag undrade: Hur har Sverige kunnat hamna så på efterkälken?

Men det finns hopp. Min vän krigaren ringde just och berättade: ”I min nya pluton är en tredjedel tjejer.”

Just nu läser jag...

... en härlig rufflarroman, ”En god man” av Reidar Jönsson. Jönsson (Mitt liv som hund) har

varit manusförfattare i Hollywood och vet hur man drar en story med kriminella krumelurer, halsbrytande dialog och en godhjärtad anarkistisk underton. Jönsson befinner sig i brytpunkten mellan en moderniserad Frank Heller och en pratigare Elmore Leonard men han leder också mina tankar till ”Hundraåringen som klev ut …” och ”En man som heter Ove”. För detta bör Kiviksbon belönas med Piratenpriset.

Nyhetstorka...

... brukade i juli och augusti drabba tidningsredaktioner. Inget hände. Men nu! En tsunami av händelser. Nice.  Brexit. Almedalen. Turkiet. Trump. Zlatan. Rysk dopning. Fotbolls-EM. Dallas. Orlando. Och fler. En brittisk kolumnist, India Knight, suckade: Jag vill i stället ha sommarnyheter … En grönsak som ser ut som Jesus. Struts på rymmen

störde trafiken på riksvägen. Möte med bläckfisk som kan spå framtiden. Och fler.

Svenska värderingar...

...och seder har varit politikernas ”Höga visan” under rumlandet i Almedalen. Det låter lika antikverat i AKB:s mun som i Löfvens. De enda sanna svenska sederna är 1) Kalle Anka på julafton och 2) Små grodorna till midsommar. För kännedom: Den ena är ett  amerikanskt  påhitt, den andra är en  fransk  marsch. Heja Sverige!

Foto: Disney/Buena Vista
”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul” sågs av 3,7 miljoner tittare.
ARTIKELN HANDLAR OM