Hemligheten: Hillary är helt enkelt kanon

Foto: AP
Större stöd än väntat. Tvärtemot vad ni hört finns det entusiasm för Hillary.
KOLUMNISTER

NEW YORK. Det var i den sista säkerhetskontrollen på Zürichs flygplats – ”får vi se, ingen dynamit i sko­sulorna, va?” – som jag samtalade med den sista europén innan jag sjönk ner i min trånga economy-stol för att ta skuttet över Atlanten.

Han var schweizare. Mallig. I europeiskt överlägsen ton kommenterade han det amerikanska valet: ”Är det inte konstigt, att ett land med 330 miljoner invånare inte kan skaka fram två acceptabla presidentkandidater?”

Jag tänkte men sa inte: ”Fel. Två fel i en och samma mening. Det finns en acceptabel, kompetent, respektingivande kandidat i valet om tio dagar. Hillary! Och i den maratonlånga kampanjens start fanns 19 kandidater - libertarianer, gröna och oräknade. Donald Trump besegrade 16 kandidater bland republikanerna. Hillary besegrade den sege Bernie Sanders. Noggrannare utslagningsprocess har inte skådats.”

I stället sa jag: ”Är det inte ännu ­konstigare att Europa med 410 miljoner ­invånare i sina 28 delstater inte kan ­skaka fram mer än en enda statsman av dignitet. Angela Merkel! De andra är pygméer. Vankelmodets profeter, ­jingoismens kolportörer. Förlåt, Hollande och Theresa May, Löfven och Renzi. Men så är det.”

Jag landade på flygplatsen JFK. Den ­förste amerikan jag pratade med demonstrerade skillnaden mellan åldrade, självgoda européer drabbade av en epidemi av missmod.

Den förste amerikanen var - som vanligt - en taxichaffis. I en usel mini-suv tog han mig från flygplatsen till Manhattan. ­Trafiken stod still. Ändå doftade stan av ungdom och högljudd energi.

Det var ­inte det nedgångna Amerika med människor som allihop har fått det sämre och som i valrörelsens tema ska räddas. Verklig­heten bjöd det vanliga dynamiska Amerika: lätt tillväxt, nästan ingen arbetslöshet.

Chaffisen var - naturligtvis - invandrare. Alla är ju det. Från Pakistan, 27 år med hustru och två barn. Bilden blev klar: en ung man från ett land som drar burka över kvinnors huvuden, en muslim som stenar otrogna och vägrar låta döttrar gå i skolan - han skiter naturligtvis i ­valet.

Jag prövade: ”… och tänker du rösta?”

”Ja, naturligtvis.”

”På vem?”

”Hillary så klart. Hon är en role model. Hon har stamina.”

Det behövdes en pakistanare för att få mig att vakna. Det han sa var ju sant. Den 69-åriga (hon fyllde i onsdags) demokratiska presidentkandidaten är ­arketypen för hur den som aspirerar på ett högt jobb - det högsta - ska vara. Hennes cv: sprungen ur ordinär miljö, utbildad ­jurist på ett framstående universitet, ­advokatpraktik, ett äktenskap som hållit trots slitningar, mamma, mormor, senator i åtta år, utrikesminister, uthållig i valkampanjen, god ­talare och bitsk i tv-sända debatter.

Dessutom är hon till utseendet snyggare än för tio-tjugo år sedan. Hon har till och med glimt i ögat. Hon har tonat ner den påklistrade hejigheten.

Hillary är helt enkelt kanon.

Men det är en väl bevarad hemlighet. En svensk affärsman i trävarubranschen sa: ”Alla mina amerikanska vänner avskyr henne. De vill ha Trump.” Jag tänkte: ­Skaffa dig nya vänner.

Min bäste svenskamerikanske vän, ­reklamgurun Steve Trygg, sms:ade:

”Tillbaka från fasanjakt i norra ­Michigan. Mycket intressant och överraskande ­politiskt sett. Två välutbildade, trevliga, intelligenta, vittberesta, vita, low-key, ­välbeställda, nypensionerade semitop-­executives. Välkammade amerikaner. Så långt från alla svenska Trump-media­stereotyper man kan komma - och dom är Hundra Hundra Hillary Haters!”

Jag ­svarade: ”Jag tror dig naturligtvis. Det finns ett välbefolkat Trump country. Men var hittar jag ett Hillaryland?” Med ­Steves svar hittade jag det.

Det ­spänner som en halvmåne över norra Manhattan.

I månens högra snibb ligger ­Spanish Harlem med mexare, ­guatemalteker, kubaner och allt vad de heter som bildar Amerikas största etniska grupp, hispanics. Trump kallar dem gangsters och våldtäktsmän. Han vill slänga ut dem och bygga en mur så att inte nya kommer in. Längs 106 Street ­ligger kiosker som säljer avokado och bönor, nyinkomna dvd:er med salsa och ­telenovelas, tv-såpor. Bland ­hispanics är Hillary tron, hoppet och kärleken.

Lite längre norrut och en aning till vänster ligger det äkta, svarta Harlem. Jag såg det första gången 1961: svart, ­borgerligt och Louis Armstrong-charmigt. Det förvandlades sedan flera gånger ner till ett kriminellt, livsfarligt centrum, men nu uppåt med yuppifiering och attraktivt för unga människor, även svenska. De svarta har Bill Clinton som sin politiska idol, Bill har sitt kontor på 125 Street.

Svarta är säkra Hillaryröster.

I månens vänsterkant breder Columbia­universitetet ut sig med välartad, ­huvudsakligen vit ungdom. Bland dessa rådde en besvikelse att ”deras” Bernie Sanders inte nådde ända fram. Men de tar inte hämnd genom att rösta på ­libertarianen Johnson. De har rättat in sig i Hillaryledet.

I månens vänstra slut ligger Riverside Boulevard. Flera byggnader där bär i stora bokstäver namnet Trump ­Place.

Bland hyresgästerna råder revolt­stämning. De skriver under petitionen:

”Byt namn, tack. Vi vill inte bo i en byggnad som bär Trumps namn eller leva i ett land med honom som president.”

Detta är läget tio dagar före valdagen. Tvärt emot vad ni hört finns det entusiasm för Hillary.

Hon vinner.

Schweizaren ­skulle bara veta.

Jag läser just nu …

... en hyllningsbok till den coole, metodiske men rast­löse krigsfotografen Martin ­Adler, som ofta arbetade för ­Aftonbladet men för tio år ­sedan sköts ihjäl på torget i Mogadishu, huvudstad i det kaotiska Somalia. Han ­lämnade efter sig hustru och två små döttrar.

Ann-Christine Kihl, en journalist i Västerås som - gåtfullt - var Adlers bas, har med medkänsla skrivit ”Nej, jag är inte rädd för att dö”. Bör ­naturligtvis bli obligatorisk ­undervisningslitteratur på ­journalistskolor men bör också nå en publik som vill veta ­förhållanden i krigsdrabbade länder.

Kan Bob Dylan...

… lockas fram om vi alla hyllar hans poesi och sjunger:

Wiggle, wiggle , wiggle ­like a bowl of soup

Wiggle, wiggle, wiggle like a ­rolling hoop.

Wiggle, wiggle, wiggle, rattle and shake,

Wiggle like a big fat ­snake.

Det är en av dikterna som fångade Svenska ­Akademien.

Ett vanskött företag …

Foto: OLA AXMAN, Staffan Heimerson

... i high tech-sektorn, Ericsson, kan glädjas över åtminstone en fjäder i hatten: jämställdhet. I företagets styrelse sitter nio personer.

Fem är kvinnor. Men det är knappast en tröst i Kumla och Borås.