De bombar för att vinna valet

Israels premiärminister Ehud Olmert och försvarsminister Ehud Barak höll en presskonferens i går.
NYHETER

Hopplöshet, ilska och trötthet.

Tre känslor som far igenom mitt huvud.

Tyvärr är detta en våldsspiral utan slut.

Foto: Foto: ASHRAF AMRA/ap
Militanta palestinier placerar ut hemgjorda raketer som de senare avfyrade mot Israel.

Trötthet därför att de ständigt återkommande explosioner av död och förintelse är tragisk rutin

i konflikten mellan Israel och palestinierna. Från en period av relativt lugn till det värsta våldet på 30 år.

Frågan är aldrig ”om”. Alltid bara ”när”.

På ytan finns det logiska förklaringar även den här gången.

För en dryg vecka sedan tog den sex månader långa ”vapenvilan” mellan det Hamasstyrda Gaza och Israel slut. Hamas såg inget skäl att förlänga den eftersom Israel vägrar häva sin blockad av Gaza.

Hård hämnd

I stället drog terrorstämplade Hamas åter igång de ständiga beskjutningarna av israeliska samhällen på andra sidan gränsen. Den här gången blev israelernas hämnd extra hård.

Skälet är att politikernas toppjobb står på spel. I februari är det val i Israel. Att visa tuffhet mot palestinierna, i synnerhet terroriststämplade Hamas, ger röster.

Regeringspartiet Kadimas enda chans att behålla makten är att inte öppna sig för kritik om vekhet från hökarna i högerpartiet Likud.

Ilska därför att våldet ytterst drabbar de en och en halv miljon civila, främst palestinier men även israeler, som försöker överleva i en värld där skolvägen när som helst kan förvandlas till frontlinje.

Minns misären

Från mina många besök i Gaza minns jag mest misären. Plåtskjulen. Kulhålen. De öppna avloppen.

Familjer som inte kan äta mer än en gång per dag. Barn som lättare lär sig avfyra en kalasjnikov än hur man lär sig läsa. Ungdomar redan lemlästade av kriget.

Alltid civila offer

Israel säger att de attackerar militära mål. Men i tätbefolkade Gaza innebär det alltid ett stort antal civila offer. Resultatet är ökat stöd för Hamas.

Hopplöshet därför att det inte finns något slut i sikte.

Islamistiska Hamas vägrar erkänna Israels rätt att existera. Därför vägrar Israel att förhandla med Hamas.

I stället har Israel tagit strypgrepp på Gaza. Man släpper bara igenom så mycket hjälp att folk precis klarar livhanken.

Obama enda hoppet

Hamas taktik är att med ständig raketbeskjutning göra livet surt för de israeler som bor vid gränsen.

Israel kan inte besegra Hamas och Hamas kan inte utplåna Israel.

Så här kommer det att fortsätta månad efter månad. År efter år. Så länge ingen kan få de båda sidorna att förhandla om varaktig fred.

I nuläget känns sådana samtal längre bort än en bemannad rymdfärd till Mars.

Striderna i Gaza är inte främst en fråga om rätt eller fel. Utan om två sidor som är så oförsonliga i sitt hat att de aldrig kan mötas.

Enda hoppet i nuläget är att USA:s tillträdande president Barack Obama och hans utrikesminister Hillary Clinton ska bryta dödläget.

FAKTA

Så ser omvärlden på Israels attack

EU

”Israels attacker orsakar en oacceptabel belastning på civila palestinier och komplicerar strävanden efter fred.”

Javier Solana, EU:s utrikespolitiska talesman.

Egypten

”I dag måste alla stå vid sidan av det palestinska folket och stoppa den här blinda militära aktionen.”

Ahmed Aboul Gheit, utrikesminister.

USA

”Hamas är en terroristorganisation som skjuter raketer på Israel och de skjuter dessutom på sina egna. Hamas har inte gjort något för människorna i Gaza.”

Gordon Johndroe, talesman för National Security Council.

Sverige

”Dagens omfattande israeliska flyganfall mot ett stort antal olika mål i Gazaområdet innebär en allvarlig fortsättning på den upptrappning av spänningen som inleddes när Hamas strax före jul inte ville förnya den vapenvila som rått under de senaste sex månaderna.”

Carl Bildt, utrikesminister.

Tyskland

Uppmanar Hamas att ”omedelbart och permanent stoppa raketattackerna mot Israel”. Och Israel att hålla sina militära insatser ”proportionerliga” och att undvika attacker mot civila.

Frank-Walter Steinmeier, utrikesminister.

FN

”Jag är djupt skakad av dagens omfattande våldsamheter och blodspillan”.

FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon kritiserar både Hamas raketattacker och Israels ”överdrivna våldsanvändning” och uppmanar till ett omedelbart slut på allt våld.

Libanon

Libanons premiärminister Fuad Saniora beskriver Israels attacker som en ”kriminell operation” och ”nya massakrer som kan läggas till det fulla registret av massakrer”.

Den militanta gruppen Hizbollah kallar attackerna i ett uttalande för ”en krigsförbrytelse och ett folkmord” och kritiserade vad som beskrivs som den ”skamliga” arabiska tystnaden.

Turkiet

”I dag planerade jag att ringa Israels premiärminister Ehud Olmert om samtal kring Israel-Syrien, men jag gjorde inte det. Jag ringer inte eftersom det också är respektlöst mot oss. Vi är ett land som har arbetat för fred.”

Recep Tayyip Erdoan, premiärminister.

Konflikten om landet började på 1940-talet

1947 FN beslutar om en delning av det dåvarande mandatområdet Palestina och därefter bildas staten Israel.

1948-49 Det arabisk-israeliska kriget där Israel tar 40 procent av det palestinska territoriet.

1967 Gaza och Västbanken ockuperas av Israel i samband med sexdagarskriget.

1987 Det första palestinska upproret, intifadan, inleds.

1993 Osloavtalet är början på en fredsprocess som gör att en palestinsk myndighet kan bildas.

2000 Den andra intifadan inleds.

2005 Israel drar sig tillbaka från Gaza.

2006 Hamas bildar regering efter att ha fått egen majoritet i parlamentsvalet.

2007 Efter interna strider med al-Fatah tar Hamas kontrollen över hela Gaza med våld.

ARTIKELN HANDLAR OM