Talibanerna på väg tillbaka

Foto: AP
Talibankrigare i Afghanistan hösten 2007.
NYHETER

Larmrapporterna avlöser varandra.

Värre ändå är att de har rätt.

Afghanistan är återigen på väg att falla i talibanernas händer.

Vi har hört det förut, men det har aldrig varit mer sant än nu.

Läget är det värsta sedan talibanernas förtryckarregim störtades av USA hösten 2001.

Med Pakistan som ”bas” växer deras militära styrka.

Talibanernas nyvunna folkliga stöd är en gåta. Hur kan människor som uthärdat deras skräckvälde vilja ha dem tillbaka?

Jag kan delvis förstå dem.

Under talibandiktaturen smugglades jag 1998 in i en skola där flickor fick undervisning i hemlighet. Skolan låg på en sidogata i ett hyfsat välbärgat område. Lärare och elever var livrädda för att bli upptäckta. På samma resa såg jag den religiösa polisen piska folk till moskéerna vid bönetid. Jag bevittnade hur dömda brottslingar stympades och otrogna kvinnor piskades inför 10 000 åskådare på en fotbollsstadion.

Men jag minns också att jag kunde gå på marknaden utan minsta rädsla för att bli skjuten eller sprängd i bitar av självmordsbombare. Jag kunde resa fritt i landet utan risk att bli kidnappad.

Längtar efter stabilitet

Vanliga afghaner förtränger alltmer talibanernas förtryck. Däremot minns de ett slags lugn och ro. Även om rädslan fanns där, fanns inte skräcken att bli dödad eller se sina familjemedlemmar dö.

Afghanerna längtar inte efter talibanerna. De längtar efter stabilitet.

Med vapenmakt i ryggen har västvärlden lyckats genomdriva demokrati på pappret i det traditionellt feodalstyrda landet. I praktiken styr president Karzai över en krympande landyta där opiumproduktionen exploderar.

Talibanerna behärskar landsbygden i hela södern.

Inte ens huvudstaden Kabul står längre helt under centralregeringens kontroll.

Attacken för några veckor sedan mot Serena Hotel då bland annat en norsk journalist dödades visar hur illa ställt det är.

Lyxhotellet ansågs vara den säkraste platsen i Kabul. Alla besökare måste passera genom en metalldetektor. Ändå kunde terroristerna ta sig in med automatvapen och spreja både lobbyn och gymmet med kulor.

Myndigheterna hävdar att självmordsbombningarna inte är ett bevis på talibanernas styrka. Tvärtom är det enda sättet för dem att slå mot regimen.

Men när terrordåden blir så många och så allvarliga att höga tjänstemän inte kan lämna sina hus i annat än bepansrade bilar, när det civila samhället inte kan fungera. Då är det talibanerna som vinner.

Hotar dra sig ur

Afghanerna blir allt mer trötta på och missnöjda med den internationella närvaron. De är missnöjda med biståndsfolk som inte uträttar särskilt mycket. Med amerikanska soldater som fäller bomber av misstag mot civila. Som skjuter först och frågar sen.

Motgångarna gör att västländerna bråkar alltmer sinsemellan.

Kanada hotar dra sig ur om inte övriga länder skickar fler trupper.

USA har fortfarande runt 20 000 soldater i södra Afghanistan med uppdrag att jaga rätt på al-Qaida och talibansoldater i de bergiga gränstrakterna mot Pakistan. Andra Natoländer bidrar med nästan lika många.

Till och med höga amerikanska militärer erkänner att någon seger inte är i sikte. Att talibanerna tvärtom blivit starkare. USA dödar många talibaner men koranskolorna i Pakistan producerar ännu fler.

Den militära strategin fungerar uppenbarligen inte.

Risk för söndefall

Det enkla utvägen vore att ta hem alla utländska trupper från landet. Att lämna Afghanistan åt sitt öde.

Det finns bara en hake.

I samma ögonblick som Natos och USA:s trupper lämnar landet störtas Karzai.

De södra delarna faller i talibanernas händer. De norra i de traditionella krigsherrarnas.

Afghanistan skulle vara tillbaka på ruta ett igen – en skurkstat.

Och civilbefolkningen får betala priset, som vanligt.