Stort polisuppbåd när vit rasistledare begravdes

"Reaktionerna efter mordet visar hur nära ytan hatet simmar och hur lätt det goda raseras"

Foto: Foto: Scanpix
Anhängare till Eugene Terreblanche sjunger utanför kyrkan i Ventersdorp i Sydafrika. Bilden är tagen i dag.
NYHETER

I dag jordfästs den mördade vit makt-ledaren Eugene Terreblanche.

Men rasismen går inte i graven med honom.

Nelson Mandelas arv till trots visar reaktionerna hur nära ytan hatet fortfarande simmar.

Foto: Scanpix
Eugene Terreblanche.

Dubbla lås har satts på Terreblanches kista för att ingen ska stjäla eller skända kroppen. Begravningståget bevakas av ett stort polisuppbåd som fruktar våldsamheter.

Frågan är om Sydafrika upplevt ett mer spänt läge sedan apartheideran tog slut.

För många är Sydafrika en framgångssaga. Årtionden av vitt förtryck under rasåtskillnadssystemet byttes för 16 år sedan ut mot ett svart majoritetsstyre. Utan inbördeskrig. Utan blodspillan.

Det var nästan för bra för att vara sant. Nu riskerar mycket av det som uppnåtts att raseras.

Sydafrika blev ett modelland. Regnbågsnationen där alla etniska grupper kunde samsas och leva i fred.

Övergrepp

Fredspristagaren Desmond Tutu ledde Sanningskommissionen där offren fick vittna om övergreppen medan förövarna som erkände och bad om ursäkt fick strafflindring.

Allt detta var bra men det sopade samtidigt många av de verkliga känslorna under mattan. Såren läkte bara ihop på ytan.

En sak är att säga förlåt under press. En annan att hysa känslan djupt inne i sig.

Det är en sak att rationellt förstå det orimliga i att en liten minoritet förtrycker och styr majoriteten samtidigt som de åtnjuter en massa privilegier. En annan att acceptera att man inte längre är nummer ett.

Även om få vita omfattar Terreblanches dröm om att bilda en vit utbrytarstat i Sydafrika.

Tusentals mördade

Efterdyningarna av mordet på AWB-ledaren indikerar att många svarta fortfarande bär på ett hat mot vita. Förlåtelsen är mer påklistrad än går på djupet.

Svarta känner sig fortfarande förtryckta av exempelvis de vita jordbrukare som betalar låga löner och ibland - som det verkar i Terreblache fall - inte alls.

De vita känner sig marginaliserade. Rädda. Flera tusen vita jordbrukare har mördats sedan de svarta tog över Sydafrika.

Vita vräkte efter mordet ur sig skällsord som "kaffirs", ett nedsättande ord på afrikaans för svart. Innerst inne bär många på känslan att det vore bättre om de svarta höll sig på mattan och de vita fick styra. Som under apartheid.

Efter mordet krävdes taggtråd för att hindra vita och svarta från att ge sig på varandra i staden Ventersdorp.

Precis den typen av uppmärksamhet som Sydafrika ville undvika tio veckor före fotbolls-VM.

Frihetshjälten Nelson Mandela gjorde den fredliga övergången från apartheid till svart majoritetsstyre möjlig. Ingen har ens varit i närheten av att kunna ersätta honom.

Därför kan ordföranden i ANC:s ungdomsförbund Julius Malema fortsätta sjunga sången "Döda den vite boern" trots att en domstol förbjudit det och trots att han av sina egna, inklusive president Jacob Zuma, uppmanats att låta bli.

Sången är en onödig provokation även om jag inte tror att textraderna låg bakom mordet på Terreblanche.

Sydafrikas lycka är att det inte verkar finnas politiska motiv bakom mordet. På gatorna runtom i landet har det varit fortsatt lugnt.

Kanske kan invånarna trots allt leva med sitt undertryckta hat och sin rädsla utan det för den skull ska explodera i allvarliga oroligheter.

ARTIKELN HANDLAR OM