Dagens namn: Lillemor, Moa
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Wolfgang
Hansson

Från skräck – till lycka

Wolfgang Hansson upplevde själv paniken i New York: Nu får tio års uppdämt hat och frustration sitt utlopp

2001: Ett av tornen har precis rasat. Panikslagna människor försöker undkomma det gigantiska dammolnet som rusar fram över Manhattan. 2011: Glädjestrålande människor samlas utanför Vita huset och firar nyheten om Usama bin Ladins död.   2001: Ett av tornen har precis rasat. Panikslagna människor försöker undkomma det gigantiska dammolnet som rusar fram över Manhattan. 2011: Glädjestrålande människor samlas utanför Vita huset och firar nyheten om Usama bin Ladins död.

När jag på håll ser det första tornet rasa skriker amerikanerna omkring mig av fasa. ”Oh my God. Oh my God.”

Vem är det som vill dem så illa?

Ögonblicken efter att två fulltankade passagerarplan med en kvarts mellanrum flugit in i World Trade Center har genomsnittsamerikanen aldrig hört talas om Usama bin Ladin eller al-Qaida.

Skräcken lyser ur ögonen på människorna jag möter. Amerikanerna är i chock. Någon har attackerat dem på deras hemmaplan och de har inte en aning om vem eller varför.

Det är tidigt på förmiddagen den 11 september 2001 och jag är småspringande på väg mot Ground Zero.

I min fickradio hör jag hur ett plan flugit in i Pentagon. Ett annat sägs vara på väg mot Vita huset. Jag är inte ensam om att gripas av en känsla av panik och total overklighet. Vad är det som händer?

Känslan förstärks när även det andra tvillingtornet rasar. Ett knakande ljuds hörs och det känns som den fyrahundra meter höga byggnaden är på väg att ramla rakt över oss som står vid avspärrningen. På tio sekunder är den förvandlad till ett framrusande moln av damm som sveper in södra Manhattan i en solförmörkelse och vem vet hur många döda.

Tvingades ner på knä

World Trade Center-tornen var symbol för USA:s makt och rikedom. De var oförstörbara. Ingen trodde de kunde rasa. Att det ofattbara nu inträffat förstärker chocken.

Amerikaner är vana vid att vara störst, bäst och starkast. På några timmar har en hel nations känsla av osårbarhet och total överlägsenhet försvunnit. Hela världen har i direktsändning kunnat följa hur USA tvingats ner på knä. Terrordådet förändrar för alltid den amerikanska folksjälen.

En känsla av förnedring och förtvivlan blandas med chocken.

Värre än Pearl Harbor

Anhöriga sätter upp lappar med bilder på nära och kära som jobbade i World Trade Center. Delar av New York förvandlas till en väggtidning av vädjanden: ”Har du sett min man, min dotter, min pappa? Snälla hör av dig.”

Många får aldrig veta vad som hänt deras anhöriga. De är bara borta. Kremerade. Andra får vänta i ett halvår eller i flera år innan de får besked. Ofta tack vare en mikroskopisk kroppsdel som kunnat identifieras via DNA.

11 september blir ett nationellt trauma värre än Pearl Harbor.

När röken skingrats och amerikanerna inser att det är en för dem helt okänd, skäggig man i ett fattigt och efterblivet land på andra sidan jordklotet som dödat närmare tretusen av deras landsmän så förstärker det vreden och hämndbegäret.

Få tror att han ska bli annat än en munsbit för det mäktiga USA.

Nationen samlas bakom president George W Bush som förvandlas från en räddhågsen, obeslutsam president till en krigsledare.

Sex dagar efter attacken begär presidenten bin Ladins huvud på ett fat.

– Jag vill ta honom, säger Bush. Jag vill ha rättvisa. Vi brukade ha en affisch i Vilda Västern som sa: Wanted. Dead or alive.

Inom en månad är talibanregimen i Afghanistan störtad. Usama bin Ladin ringas in i grottkomplexen vid Tora Bora. Supermakten ska bara ”go for the kill”.

Då slinker bin Ladin på något mystiskt sätt ur nätet. Går spårlöst upp i rök.

Hur amerikanerna än letar i bergstrakterna mellan Afghanistan och Pakistan så kammar de noll. I stället tvingas de titta på.

Wolfgang Hansson

Visa fler

Nyheter

Visa fler
Om Aftonbladet