Arabiska våren har hakat upp sig

Mordet i Tunisien ett sätt att torpedera drömmen om frihet

Foto: HASSENE DRIDI / AP
Demonstranter i Tunis.
NYHETER

Mordet på ännu en tunisisk oppositionspolitiker visar att den arabiska våren är på väg att spåra ur.

Drömmen om frihet och välstånd har hakat upp sig.

Inte bara i Tunisien.

Tunisiens flygbolag Tunisair har ställt in alla sina flygningar i dag. Fackföreningsrörelsen har manat till demonstrationer. Den mördade Mohammed Brahimis familj anklagar det moderat islamistiska regeringspartiet Ennahda för att ligga bakom mordet. Brahimi ledde fram till nyligen från vänsterinriktade Popular Movement.

Mordet uppvisar många likheter med det i februari på en annan oppositionsman, Chokri Belaid. Även han sköts ner utanför sitt hem av beväpnade män som flydde på motorcykel. I båda fallen handlar det om rena avrättningar. Av allt att döma beställningsmord.

Vilken sanning de ligger i anklagelserna mot Ennahda är omöjligt att säga. Partiets ledning svär sig fri och menar att de skyldiga försöker provocera fram ett inbördeskrig i landet.

Vill inte ha demokrati

Troligt är att förövarna är islamistiska extremister som vill att islam ska spela en mycket större roll i det tämligen sekulära Tunisien än vad religionen gör i dag. Grupper som finns på Ennahdas högerflygel men också utanför partiet.

Precis som i grannländerna Egypten och Libyen har den arabiska våren släppt lös starka islamistiska krafter som salafister och muslimska brödraskapet. Några mer extrema än andra.

I motsats till folket som intog gatorna våren 2011 vill de inte ha västerländsk demokrati eller ens någon egen arabisk variant. De vill ha ett styre som baserar sig på religiösa sedvänjor. Där kvinnorna bär slöja och koranens sharialagar gäller. De är beredda att ta till våld för att nå dit.

Spännvidden mellan dem och demokratikämparna är enormt mycket större än spännvidden på demokratiska partier i ett västeuropeiskt land.

Otålighet

Vid sidan av det finns en otålighet hos vanliga människor i den arabiska vårens länder. De hade så stora förväntningar och förhoppningar när de lyckades störta diktaturen. Nu är de besvikna för att så lite hänt. En stor del av den unga befolkningen är fortfarande arbetslös.

Tajmingen av mordet i Tunis kan mycket väl vara kopplad till utvecklingen i Egypten. Där har militären de senaste veckorna störtat den demokratiskt valde presidenten efter våldsamma demonstrationer mot numera avsatte Mohammed Mursi. Folkets ilska var till stor del grundad på att Mursi ägnade större kraft åt att stärka islams och det muslimska brödraskapets grepp om det egyptiska samhället än att fixa den totalt stagnerade ekonomin.

Som så ofta förr visade det sig vara betydligt svårare att införa demokrati än att ropa på det. Särskilt som många av de gamla maktstrukturerna finns kvar. Efter årtionden av diktatur går det inte att växla till demokrati på bara några år. Man måste lära sig förhandla och kompromissa.

Ingen överraskning

Kaoset i Tunisien, Libyen och Egypten är ingen stor överraskning. Kanske ska omvärlden vara glad över att det inte gått lika illa som i inbördeskrigets Syrien där hittills 100 000 människor dödats i vad som från början var ett frihetsuppror mot diktaturen.

FAKTA

Läget i några av den arabiska vårens länder:

Egypten - Efter störtande av Mubarak våren 2011 tog islamister över efter demokratiska val med Muhammed Mursi från det muslimska brödraskapet som president. I början av juli avsattes han av militären som tagit över makten tills nya val kan hållas. Mursi hålls fängslad på okänd plats. Sammandrabbningar mellan Mursis anhängare och motståndare är vanliga och slutat ofta med dödlig utgång.

Tunisien - Den arabiska vårens vagga är också det land där det hittills gått bäst. Men två politiska mord inom loppet av senaste halvåret håller på att ändra på det. Man kan se allt större motsättningar mellan de liberala krafterna som vill ha demokrati och islamisterna som vill att religiösa regler ska styra landet. Ett förslag till ny författning skulle redan vara klart och nya val hållas senast i december. Nu vet ingen hur det blir.

Libyen - Hyfsat demokratiska och fria val har hållits. En relativt moderat regim styr landet. En rad nya och frispråkiga tidningar har sett dagens ljus efter Gaddafis skräckvälde. Libyens stora problem är att landet i praktiken är delat i två, regionen runt huvudstaden Tripoli och den runt nästa största staden Benghazi. Miliserna som slogs under kriget har vägrat lämna ifrån sig sina vapen och upprätthåller nu sin egen lag och ordning.

Syrien - Här kom den arabiska våren igång sent. Efter att ha sett hur diktaturerna störtades en efter en i grannländerna valde regimen att möta demonstrationerna med vapenmakt. Armén öppnade eld mot fredliga demonstranter. Så småningom utvecklades demonstrationerna till ett inbördeskrig mot Assad. Ett krig som eskalerat det senaste året. Nu befinner sig flera miljoner på flykt inom landet och 1,5 miljoner har flytt utomlands. FN beräknar att konflikten hittills krävt 100 000 dödsoffer.