Krigshetsaren som blev en fredsduva

Ariel Sharons hjärnblödning utlöste en förlamning i israelisk politik

1 av 2 | Foto: AP Foto/Avi Ohayon
2005 Sharon blickar ut över Nitzanim norr om Gaza. Samhället föreslogs som en möjlig plats för judiska bosättare att slå sig ner på efter att de evakuerats från Gazaremsan.
NYHETER

Ariel Sharon var en oerhört kontroversiell man med två ansikten.

Länge var han den tuffe krigshjälten och fanatiske bosättarbyggaren.

På ålderns höst ändrade han plötsligt linje men hann inte slutföra sin plan.

Att säga att han var krigshetsaren som blev fredsduva är kanske inte en heltäckande beskrivning men ger ändå en bild av vilken riktning hans liv tog mot slutet.

Länge var han krigaren som utan betänkligheter lät massakrera palestinierna. Det mest kända exemplet var Israels invasion av Libanon 1982 och blodbadet i de palestinska lägren Sabra och Shattila. Sharon var försvarsminister och ansvarig för grymheterna.

Sharon personifierade den israeliska inställningen om öga för öga, tand för tand. Han tvingades avgå men fick andra ministerposter.
När han år 2000 på allvar återvände till toppolitiken var det som brukligt när det gäller Sharon med en elefants smidighet i porslinsbutiken. Sharons första drag var att promenera uppför Tempelberget i Jerusalem där både judar och muslimer har sina heligaste platser. Det var en ren provokation i ett mycket känsligt läge när ett fredsavtal mellan palestinierna och Israel låg inom räckhåll. Resultatet blev den andra palestinska intifadan, upproret. Sharon svarade som han brukade med besinningslöst övervåld mot palestinierna på Västbanken.

I det läget var han utan tvekan en av världens mest hatade män utanför Israel.
När fan blir gammal blir han religiös är ett talesätt som stämmer väl in på Sharon. Efter så mycket blod på sina händer började han plötsligt intressera sig för en fredlig lösning av konflikten. Han insåg att för att få stopp på de palestinska terrordåden inne i Israel var han tvungen att nå en uppgörelse. Det gick inte att besegra palestinierna med militära medel.

Sharon som själv varit en av de mest fanatiska anhängarna av att bygga judiska bosättningar på palestinsk mark blev plötsligt den förste israeliske premiärminister att återlämna ett stycke ockuperad mark till palestinierna.

Jag följde själv i Gaza hur de israeliska bosättarna bars bort med våld och hur deras hus demolerades av bulldozers. Sånt som tidigare bara drabbat palestinska familjer.

Att utrymma Gaza var ett oerhört tuff beslut att ta för en israelisk politiker. På hemmaplan blev krigshjälten av många nu kallad förrädare.
Sharons idé var att genom att ensidigt separera israeler och palestinier nå fred. Nästa steg var att tömma merparten av bosättningarna på Västbanken. Exakt hur det skulle gå till visste bara Sharon. Han hade sin plan i huvudet.

Därför utlöste Sharons plötsliga hjärnblödning en förlamning i israelisk politik. Hur skulle man nu gå vidare?

Förlamningen har på sätt och vis varat ända fram till i dag. Fredsprocessen har i stort sett legat nere tills president Obama i höstas mer eller mindre tvingade parterna till hemliga förhandlingar på amerikansk mark.

När Carl Bildt entydigt hyllar Sharon på Twitter som en "stor ledare" är det inte okontroversiellt. Bildt har rätt i att Sharon till slut insåg nödvändigheten av fred. Men på vägen dit staplade han många lik på hög.