Varför vaknar vi alltid först efter katastrofen?

NYHETER

Måste de alltid inträffa en katastrof innan ansvariga och vi andra ska vakna?

Jag kan inte bedöma hur många helikoptrar eller flygplan Sverige behöver för att ha god beredskap mot skogsbränder.

Men jag tycker mig se ett mönster i vårt samhälle.

Det är först nu när vi har den största skogsbranden i modern tid som politiker och experter på allvar tar itu med frågan om hur det står till med Sveriges beredskap att släcka den här typen av jättebränder. Det är först när katastrofen redan hänt som våra beslutsfattare är beredda att sätta till resurser.

Jag har hört flera experter uttala sig längs linjen att eftersom det är så sällan det inträffar bränder av det här slaget i Sverige så behöver vi inte några specialflygplan för att vattenbomba bränder.

Men nu när en sådan brand inträffat verkar de flesta yrvaket ense om att vi kanske trots allt borde ha sådana plan.

Istället för att vara proaktiva, att försöka handla förebyggande så agerar vi först när något redan hänt. Annars finns ju gudbevars risken att vi gör något i onödan.

Ingen brådska

Att vi står inför stora klimatförändringar har stått klart sedan många år. Många experter har varnat för ökat extremväder. När det regnar blir det kraftigare regn. När det är sol blir det värre torka.

Arbetsgrupper i stat och kommuner har suttit och funderat på hur samhället ska möta dessa hot om fler bränder och värre översvämningar. Men utan någon känsla av brådska.

Oviljan att ta på sig kostnader som inte garanterat är nödvändiga finns på alla plan i samhället. Numera får inga verksamheter ha för stor kostym. Allting ska vara perfekt anpassat. Inget potentiellt slöseri får förekomma. Inte ens när det gäller livsviktiga funktioner i samhället.

Det är en mental inställning snarare än en fråga om inkompetens.

Följden är att vi inte klarar situationer som går utöver det vanliga och redan kända.

På sommaren stängs mängder av vårdavdelningar på våra sjukhus. Inte för att bäddarna inte finns utan för att spara pengar på personalkostnader. Följden blir i många fall överbeläggningar och sämre vård när fler än beräknat ändå blir sjuka.

U-landsnivå

Järnvägen låter vi förfalla under 20 år i hopp om att kontaktledningar och spår kanske håller lite längre än bäst före-datum. Först när förseningarna når u-landsnivå och allmänheter rasar tar politikerna på allvar itu med problemet.

Beteendet går igen på alla plan.

Redan 2008 med invasionen i Georgien stod det klart att Ryssland tänkte rusta upp och ville återta sin stormaktsstatus och att den naiva inställningen efter Berlinmurens fall att försvar var något onödigt, inte längre gällde. Men först med annekteringen av Krim 2014 vaknade svenska politiker och lovade mer pengar för att åter bygga upp försvaret.

Jag vet inte om det är någon tröst men denna ovilja och oförmåga att förebygga finns i de flesta samhällen. I USA har majoriteten beslutsfattare länge förnekat klimatförändringarna. Så slog stormen Sandy till mot USA:s östkust 2012 och svepte med sig tiotusentals hem. Beredskapen var så bottenlöst usel att den får hanteringen av branden i Västmanland att framstå som ett under av effektivitet.

Dyrare vänta

Trots den länge omtalade risken för höjningar av vattennivån längs Sveriges kuster och vissa sjöar är jag rätt övertygad om att inget kommer att hända förrän halva Mariestad eller andra samhällen vid Vänern står under vatten.

Att klimatsäkra Sverige kommer att bli oerhört dyrt. Men förmodligen blir det ännu mycket dyrare att sitta med armarna i kors och vänta på att katastrofen ska hända med allt vad det innebär av reparationer och försäkringskostnader.

Vi kan inte skydda oss mot allt till vilket pris som helst. Det finns katastrofer som är helt oförutsägbara. Men vi måste definitivt bli bättre än vad vi är i dag.

I fallet med skogsbranden kanske det hade räckt med att i ett tidigare skede inse den potentiellt farliga spridningsrisken och sätta in större resurser direkt.

Allting måste inte hända innan vi kan föreställa oss att det kan inträffa.