Terrorskräcken som sugit tag i Europa påminner om USA efter 9/11

NYHETER

Plötsligt känns det som det står en terrorist och väntar bakom varje hörn.

Attacken i Paris. Gripanden i Berlin. Dödsskjutningar i Belgien.

Terrorskräcken som gripit tag i Europa påminner mig väldigt mycket om det jag upplevde i New York efter attackerna den 11 september 2001.

Tre terrorister utrustade med dödsförakt och automatvapen var allt som krävdes. Dådet i Paris och tre dagars terrorjakt la grunden till känslan av att vara under belägring.

Ovanpå det kom gårdagens dödskjutningar av misstänkta islamistiska extremister i Belgien. Det påstås att flera omedelbart förestående terrordåd avvärjdes.

I morse greps två misstänkta militanta islamister i Berlin. Även där hävdar polisen att attacker var omedelbart förestående.

Så när en psykiskt sjuk man senare på dagen tog gisslan på ett postkontor i Paris reagerade både polis och allmänhet som om ett nytt terrordåd var på gång.

Det som hänt den senaste veckan har fått alla på helspänn. Vaksamhet blandad med rädsla. Allting som händer tolkas i en riktning. När ska terroristerna slå till nästa gång? Och var?

Att terrorn slår blint gör den extra otäck och oberäknelig.

Jag känner igen känslan av att vara ett ofrivilligt jagat villebråd från tiden efter den 11 september 2001 i New York.

Amerikanerna var på helspänn

Terrordådet mot World Trade Center var visserligen på en helt annan nivå än det mot satirtidningen Charlie Hebdo, både mer spektakulärt och med nästan 3 000 döda.

I veckor och månader efteråt var amerikanerna på helspänn. Plötsligt var varje övergiven väska en presumtiv bomb. Ett störtat flygplan väckte omedelbart terrorreflexen till liv. Nästan dagligen rapporterades om nya hot och incidenter. Många vågade inte åka tunnelbana. Flygplanen flög halvtomma.

Alla bara väntade på ett nytt dåd. Det tog flera månader innan den känslan försvann.

Det är detta som är terrorns väsen. Att så otrygghet och rädsla. Att förlama ett samhälle.

Precis som amerikanerna 2001 känner många européer att den egna kontinenten står inför en ny situation där terrorn som vi tidigare bara hörde om på nyheterna från länder långt bort plötsligt krupit väldigt nära. Tanken att nästa dåd kan inträffa just i mina hemkvarter eller på mitt jobb känns inte längre orealistisk.

Ökade motsättningar

Känslan är långt starkare än när Sveriges förste självmordsbombare Taimour Abdelwahab slog till nära Drottninggatan i Stockholm i värsta shoppingrushen strax före jul 2010. Eftersom han inte tog död på någon annan än sig själv spreds ingen större rädsla.

Människans psykologi verkar göra att vi reagerar känslomässigt först när något riktigt allvarligt har hänt. Tanken att flera hundra kunde ha dödats om bomben utlöst fullt ut räcker inte för att gripa tag.

I bästa fall försvinner belägringskänslan efter några veckor. I värsta fall kryper den in under skinnet leder till ökade motsättningar i samhället. Vilket är vad terroristerna vill.

Jag tror inte att huvudsyftet med attacken mot Charlie Hebdo var att tysta satirtidningen. Ytterst vill de som styr terrorn få till ökade motsättningar bland vanliga människor.

Stoppa huvudet i ishink först

Om samhället svarar med ökad utfrysning och trakasserier mot muslimer i största allmänhet bekräftas de militanta islamisterna världsbild och de får lättare att rekrytera nya terrorister.

Att dåd som det i Paris skapar ökad misstänksamhet och intolerans mot muslimer och islam är inget konstigt. Men det är något som extrempartier som Nationella Fronten i Frankrike kan utnyttja för sina syften.

Extremister på alla sidor är de enda som tjänar på en ökad polarisering.

Därför är det viktigt att vi alla försöker skaka av oss obehagskänslorna över terrorns nya verklighet i Europa.

Först när vi stoppat huvudet i en ishink ett tag ska vi fundera på vilka nya lagar och ny övervakning som möjligen behövs.

Annars vinner terroristerna.

ARTIKELN HANDLAR OM