Besök vid gränsen ger överraskande bild av kriget

1 av 3 | Foto: URBAN ANDERSSON
NYHETER

VID SYRIENS GRÄNS. När Orwa, 28, kommer över den syriska gränsen med hustru och två små barn utgår jag från att de flyr från kriget.

Men det visar sig att familjen visserligen är flyktingar men att de varit på snabbesök i det krigshärjade landet.

Att stå här på gränsen ger en ibland överraskande bild av kriget.

Gränspassagen vid Masnaa är den största mellan Libanon och Syrien. Före kriget var det en intensiv ström av både varor och människor som tog sig den närmaste vägen mellan huvudstäderna Beirut och Damaskus.

Fortfarande kommer det bilar hela tiden men en äldre taxichaufför vittnar om att betydligt färre reser numera. Den mustachprydde mannen åker så gott som dagligen mellan Damaskus och gränsen.

– Vägen är säker, säger han. Det är sällan någon skottlossning eller andra problem. Lite orolig är man alltid men vad ska jag göra? Jag behöver inkomsten.

Gränspolisen undersöker en smutsig, silverfärgad personbil innan bommens lyfts upp och bilen åker in i landet.

Orwa parkerar bara 50 meter från gränsbommen. Glad över att han och familjen klarat den knappt två timmar långa bilresan från Damaskus utan missöden.

Tre år har gått sedan han flydde med familjen till Libanon. Rädd för att annars bli tvångsinkallad till armén. Men föräldrar och syskon bor kvar i Damaskus. Han vill inte att de två döttrarna Salwa, 4, och Lamr, 7, ska tappa kontakten med släkten.

Hur kan man åka tillbaka?

– Ibland tar vi bilen och åker och hälsar på under några dagar, berättar Orwa. Jag är inte särskilt orolig. Vägen till Damaskus brukar inte vara några problem.

Men, undrar jag, är det inte krig i Syrien? Hur kan man åka fram och tillbaka?

Orwa inser att det kanske låter lite motsägelsefullt men menar att det inte är strider i hela landet. Det är vissa städer och delar av städer just vid frontlinjen som är berörda. I resten av landet fortsätter vardagslivet på något sätt, även om alla är berörda av kriget.

Ett skäl till varför han återvänder med jämna mellanrum är för att hämta pengar från släkten. Han jobbar som revisor i Libanon men en stor del av lönen går åt till att betala hyran för ett hus i Beirut. Och han måste betala 1 000 dollar per år för att få arbetstillstånd.

– Libanon är inget bra land att vara flykting i, konstaterar han med ett stänk av bitterhet i rösten. Jag har inte råd att betala för döttrarnas skolgång. De statliga skolorna är överfulla. Där vill jag inte att de går.

Svåra val

Med bekymrad min erkänner han att han allvarligt funderar på andra alternativ. I första hand att ta sig till Turkiet och därifrån kanske till Europa.

– Men i så fall vill jag inte ta med mig familjen. Jag vill inte förlora mina döttrar i havet som jag sett på tv hur andra har gjort. Som flykting har man få val och inga är riktigt bra.

Under den dryga timme vi står här träffar vi många syrier som är på väg tillbaka in i Syrien. Muhammed har jobbat i Libanon.

– Det är svårt att få jobb i Syrien, berättar han. Nu ska jag hem och hälsa på. Jag känner ingen rädsla för resan.

Nadia har bara hälsat på vänner i Libanon. Hon försäkrar att hon i Damaskus inte märker mycket av kriget.

Medan vi står och pratar kommer en civilklädd migrationspolis och beordrar oss att följa med till kontoret. Han vill veta vilka vi är och om vi har tillstånd.

Stridsflyg

Bakom ett mahognyglänsade skrivbord inne på kontoret spänner chefen ögonen i oss. Han tittar på pappret vi fått från informationsministeriet och muttrar missnöjt.

– Det här räcker inte. För att få vistas vid gränsen måste ni ha tillstånd från säkerhetspolisen.

Han ringer ett samtal för att se om det går att ordna per telefon men det blir nobben. Vänligt men bestämt uppmanas vi att lämna gränsen.

Dagen därpå besöker vi en av de norra gränsövergångarna mot Syrien, den vid Abudiye. Den här gången med ett papper från försvarsministeriet i fickan. Det kommer snabbt till användning när uniformerade män undrar vad vi gör där. Fotografen får order om att inte ta bilder på själva gränsstationen.

Detta är den gränspassage som ligger närmast städer som Homs och Hama där strider pågår och där ryskt stridsflyg bombar.

Skild från dottern

Turrky Dwajk som har ett litet café vid gränsen berättar att man för några månader sedan dagligen kunde höra bomber brisera och se stridsflygplanen patrullera i luften.

Vi hör dock varken bomber, skottlossning eller flygplan.

Trafiken här är glesare än vid Masnaa. Eftersom Libanon i praktiken stängt gränsen för flyktingar är det bara syrier med visum för att arbeta i Libanon, eller med transitvisum för att resa vidare, som släpps in.

Fatima vankar oroligt av och an i en grå fotsid dräkt. Hon väntar på att dottern Bushra ska komma över gränsen. Familjen flydde till Libanon för tre år sedan. Fatima bor i ett läger vid flygplatsen i Beirut med tre av sina barn. Dottern Bushra reste tillbaka till Syrien för att gå klart sin utbildning och ta sin examen. Att låta henne gå på gymnasiet i Libanon hade familjen inte råd med.

Mellan hopp och förtvivlan

Problemet är att Libanon sedan dess skärpt reglerna. Nu släpps Bushra inte in trots att mamman står på andra sidan för att ta emot henne. Fatima håller hårt i en vit mobiltelefon på vilken hon ständigt ringer dottern för att höra hur det går. I går försökte hon ta sig över vid den andra norra gränsen som ligger vid Medelhavet. Men stoppades även där.

Fatima blir alltmer förtvivlad. Hon vill träffa sin dotter men vågar inte själv gå över gränsen och riskera att inte kunna återvända till sina tre yngre barn i flyktinglägret.

Under tiden stannar en bil med fyra män på väg in i Syrien. De har varit i Beirut för att söka visum till Frankrike. Efter en natt i Libanon är de nu på väg tillbaka till Tartus, staden där Ryssland har sin flottbas.

– Vägen dit brukar vara säker, säger Hussam Salum, 33. Kriget är långt bort från där vi bor.

Han tycker det är utmärkt att Ryssland gått in på den syriska regimens sida i kriget och bombar rebellerna.

– Vi behöver Assad vid makten. Han är mycket bra.

Han gör segertecknet innan han och de andra i sällskapet tar sin packning och till fots vandrar över gränsen.