Därför vägrar Bernie Sanders att ge upp

Den osannolike kandidaten har blivit en maktspelare av rang

Foto: AP
Ångar på Bernie Sanders möjligheter att nå nominering anses i praktiken vara borta – men han fortsätter ändå kampanja.
NYHETER

Att Bernie Sanders inte har en chans att bli demokraternas presidentkandidat har stått klart rätt länge.

Många av Clintons anhängare är sura och vill att 74-åringen ska kasta in handduken så att partiet kan enas.

Men Bernie Sanders har ett antal skäl för att vägra ge upp.

När nyhetsbyrån AP i natt gick ut med att Hillary Clinton nått det antal delegater som krävs för att få partiets nominering vid konventet i slutet på juli så kom det ilskna kommentarer från Sanders.

Skälet är att AP räknat in de så kallade superdelegaterna, höjdare inom partiet som inte avger sin röst förrän på konventet. Fram till dess kan de ändra sig, även om AP hävdar att de bara inkluderat delegater som sagt att de stensäkert tänker rösta på Clinton.

I teorin kan det hända men inte i verkligheten.

Vi vet inte vad Sanders – numera kallad dead man walking – gör efter nattens primärval i bland annat Kalifornien och New Jersey. Han avvisar alla frågor och säger att han efter tisdagens val ska dra sig tillbaka till hemstaden Burlington i Vermont och göra en utvärdering.

Sanders har hela tiden lovat att kämpa ända fram till konventet i slutet av juli. De flesta tippar att han håller fast vid det även om många i Hillarylägret hoppas att han ska hoppa av tåget.

Skakat om etablissemanget

En amerikansk kommentator beskrev hans väg till nomineringen som ”lika synlig som en stenlagd gång gömd under en halvmeter snö”.

Vad är det som ändå driver Sanders, som får senatorn från Vermont att vägra inse fakta?

När han inledde sin utmaning av Hillary Clinton hade han förmodligen inte en aning om att han skulle starta en kraftfull gräsrotsrörelse som skakat om etablissemanget. På den demokratiska sidan har Sanders fyllt samma roll som Trump på den republikanska. Han har kanaliserat den enorma ilska som finns hos vanliga amerikaner, mot politiker som inte håller sina löften, mot korruption och rävspel i maktens korridorer.

Att i en amerikansk valrörelse lyckas med det och samtidigt kalla sig demokratisk socialist har gjort honom till en helt osannolik kandidat. Precis som Trump.

De unga har jublat åt Sanders attacker mot girigheten på Wall Street, de har applåderat hans kritik av de höga avgifterna på landets universitet. Sanders har blivit en kultfigur för många unga. Han har gått från att vara en obskyr senator utan inflytande till en maktspelare av rang.

Pengarna strömmar in

De unga inte bara älskar Bernie, de har öppnat sin plånbok för honom. Med små bidrag på i snitt 27 dollar har Sanders fått ihop dryga 1,6 miljarder kronor. Trots att Sanders i praktiken är chanslös så fortsätter pengarna att strömma in – bara det ett skäl för att fortsätta kampanja.

Presidentvalkampanjen har varit hans 15 minuter i rampljuset. Det är knappast troligt att han ställer upp igen om fyra år, då är han 78 år. Så han vill suga på karamellen nu.

Genom att vägra ge upp hoppas han också att kunna utverka politiska eftergifter från Clinton. Att hon ska lova inkludera några av hans krav i höstens valkampanj mot Trump eller kanske en ministerpost i en framtida regering.

Enligt den politiska regelboken i USA är det hög tid för Sanders att ställa sig bakom Clinton och försöka ena partiet. Med största sannolikhet är det också vad som kommer att hända. Även Clinton kämpade in i det sista med många hårda ord mot Barack Obama innan hon gav honom sitt stöd.

Inte bara dåligt

En öppen strid på konventet vore inte bra för partiet men det behöver inte heller bara vara dåligt för Clinton att Bernie Sanders fortsätter hänga sig kvar ett tag till. Att det som från början såg ut att bli en skön promenad mot nominering istället blivit en tuff kamp har tvingat henne att vässa sitt budskap till väljarna. Utan Sanders hade Clinton varit som en fotbollsspelare som nästan aldrig tränar men som samtidigt förväntas topprestera när det är dags för match.

Ett amerikanskt presidentval är ett maratonlopp. Det som händer längs vägen är inte oviktigt – men det är slutspurten som avgör.