En auktoritär regim ersätts av en annan

1 av 2
NYHETER

Starka krafter i det turkiska samhället har uppenbarligen tröttnat på president Tayyip Erdogans försök att lägga under sig alltmer av makten i landet.

Men om militären lyckas ta över är det definitivt ingen garanti för demokrati och mänskliga rättigheter.

Att Erdogan via mobiltelefonsamtal med turkiska CNN uppmanar folket att gå ut på gatorna för att försvara hans regim tyder på att kuppförsöket är mycket mer omfattande än han vill erkänna.

Om folk går ut på gatorna för att opponera sig mot militären finns risken för ett verkligt blodbad. I natt pågick strider mellan militären och vanliga civila.

Erdogan har under många år varit oerhört populär bland det turkiska folket eftersom han levererat en kraftigt ökad levnadsstandard för landsbygdbefolkningen. Men som valet i juni förra året visade så började den populariteten att avta i takt med att han själv försökte roffa åt sig allt större maktbefogenheter.

För att rädda det styrande AKP-partiet kvar vid makten avbröt Erdogan förra sommaren den fredsprocess med den kurdiska PKK-gerillan som han själv initierat några år tidigare. Turkisk militär började angripa PKK:s fästen men drabbades samtidigt själva av stora förluster.

Detta skedde ovanpå en process där Erdogan lyckades få höga militärer dömda till långa fängelsestraff för påstådda kuppförsök långt tidigare.

Turkiet har sedan 1960 en lång historia av olika militärdiktaturer eller regeringar där militären i praktiken styrt bakom kulisserna.

Den perioden bröts på allvar först när det milt islamistiska partiet AKP bildades 2001 och kom till makten i demokratiska val året efter. Partiets starke man har hela tiden varit Tayyip Erdogan, först som premiärminister och sedan några år som president.

På den tiden presenterade han AKP som ett proamerikanskt och proeuropeiskt parti med ambitionen att göra Turkiet till ett EU-land. En utveckling som verkade vara mycket lovande för Turkiet under tio års tid.

Landets ekonomi växte starkt. Levnadsstandarden höjdes kraftigt. Samtidigt slog Turkiet in på en väg mot västerländsk demokrati och mänskliga fri- och rättigheter. Allt för att göra sig redo för ett EU-medlemskap.

Utvecklingen fick ett abrupt slut 2013 i samband med kravallerna i Istanbul kring Gezi-parken där det skulle byggas en stor moske och ett shoppingcenter. Något många Istanbul-bor motsatte sig. Erdogan lät polisen slå ner protesterna med kraftfullt våld och började samtidigt uppträda alltmer auktoritärt. Han lät stänga Facebook och Twitter i ett försök att få tyst på kritiken.

Sedan dess har landet befunnit sig i en nedåtgående spiral. Erdogan har som president försökt förvandla den tidigare mestadels ceremoniella posten till en presidentmakt långt starkare än den amerikanska.

Erodgans maktfullkomlighet har tagit sig alltmer odemokratiska och bisarra uttryck. Han har bytt ut domare och polischefer mot personer som gör som han säger. Han har låtit åtala medier och journalister som vågar ifrågasätta hans sätt att styra. Detta samtidigt som landet dragits allt djupare in i det regionala storkrig som konflikten i Syrien utvecklats till.

Erdogan har de senaste åren övergett försöken att anpassa Turkiet efter EU:s krav och istället gett landet en mer öppet islamistisk inriktning.

En utveckling som militären, den så kallade djupa staten och olika nationalistiska grupperingar sett på med allt större oro. Militären ser sig som det sekulära Turkiets försvarare.

Vad en lyckad statskupp av militären skulle innebära är svårt att säga men sannolikheten att det skulle stärka demokratin är inte stor. Risken är uppenbar att en auktoritär regim ersätts av en annan. Ungefär som i Egypten när president Mursi som representerade det muslimska brödraskapet störtades och militären tog tillbaka makten.

Hur det hela kommer att sluta i Turkiet är omöjligt att säga. Något som oroar inte minst eftersom Turkiet är ett Nato-land.

ARTIKELN HANDLAR OM