Måttstocken mäter en människas moral

KOLUMNISTER

Han är karismatisk Percy Barnevik, i mina ögon i varje fall. Fram till mitten av förra veckan tillhörde han det fåtal svenska företagsledare jag har känt mig imponerad av, just på grund av utstrålningen gissar jag.

Helt saknades den inte i söndags kväll, elektriciteten kring gestalten, gnistan i de vackra mörka ögonen, men nog var det en skakad, tilltufsad och djupt bedrövad Barnevik vi såg i Agenda, där Lars Adaktusson gjorde ett återhållsamt och därför mycket snyggt arbete.

Ja, han såg så ledsen ut, Percy, att man önskade att han hade haft något riktigt bra att säga till sitt försvar. Det hade han tyvärr inte.

Barnevik hade inte de svar till hands som hade blidkat de upprörda opinionerna litet varstans i Europa därför att han ännu inte inom sig har klivit ned från den olymp där hans pensionsavtal tillhör ordningen för dagen. Han ville bli förstådd: så gjorde man i hans kretsar, håvade in en miljard fast den borde förstås ha varit optioner i stället för pensioner. Han hade ännu inte själv fullt ut förstått hur mycket, för mycket, alltför mycket var, oberoende av kretsarna.

Det finns en punkt när kvantitet förvandlas till kvalitet även när det gäller ekonomiska orättvisor. Många av oss har länge kunnat känna obehag över de enorma inkomstskillnader som har tillåtits uppstå även i Sverige mellan högt betalda chefer och ”vanligt folk”. Men inför Percy Barneviks miljard djupnar obehaget till skräck och bestörtning.

Vad vi ser framför oss är nämligen inte bara en hårresande orättvisa utan ett begynnande vansinne. Ett storhetsvansinne som utvecklas inom en sluten ekonomisk elit som snurrar så mycket pengar så snabbt att aktörernas sinne för proportioner deformeras och de seglar upp i himlen med sina förryckta föreställningar om rättmätighet och orättmätighet.

Som Carl Hamilton påpekade i Aftonbladet i går: Det är inte bara Percy Barnevik som ska nitas för detta. Familjen Wallenberg har hängt med på samma osannolika tivoli och själv kört karusellen och den har stor andel i den kultur som härskar bland dess chefer. Familjen Wallenberg är inte ensam bland ägarna.

När jag fördjupade mig i historien om Albert Speer, en annan ståtlig och karismatisk man (Hitlers arkitekt och sedermera rustningsminister), stötte jag på en viktig mening i hans självrannsakan, skriven i Spandaufängelset i Berlin:

– När min arkitektur tappade sinnet för proportioner, då startade urholkningen av min personliga moral.

Det ligger mycket i hans iakttagelse. I förmågan att väga och mäta våra handlingars innebörd och konsekvenser, i förmågan att väga och mäta oss själva med samma mått som vi mäter andra finns vår moraliska instinkt förborgad.

Börjar vi sjabbla med måtten, förbehålla oss själva expansiva rättigheter som inte ens kan tänkas för andra, då är vi snabbt illa ute med vårt sinne för rätt och fel.

Percy Barnevik gjorde absolut inget osympatiskt intryck där han satt illa till mods framför Lars Adaktusson. Jag är övertygad om att han inte är någon girigbuk, inte heller någon människa som struntar i moral. Jag tror han är en människa som har förlorat sinnet för proportioner och det har han gjort på grund av dåligt sällskap.

Carl B Hamilton uttryckte i Agenda en tanke som något förbinder Percy Barnevik med Albert Speer som jag refererar till. Han talade om frågorna företagsledarnas barnbarn en dag skulle ställa till morfar eller farfar. Likt nazisternas barnbarn skulle de fråga: Vad gjorde du, när det begav sig, när Percy Barneviks pension avslöjades.

Jag har tänkt samma tanke mer generellt. Om jag i dag föreställer mig vad för slags kortsynthet och moralisk villervalla kommande generationer kan tänkas ställa oss till svars för, så har jag tänkt på de sjuka proportioner ekonomiska belöningar har antagit överallt där big business härskar.

Om jag vore något av dessa barnbarn här i Sverige skulle jag rikta mitt anklagande pekfinger mot alla som bidragit till att lansera idén om olika måttstock för belöningar beroende på vem som ska belönas i vilket samhällsskikt: Chefer måste få vad chefer måste få!

Ja, jag skulle rikta mitt pekfinger mot alla som avsiktligt raserat folkhemmet. Kanske rentav mot Carl B Hamilton.

ARTIKELN HANDLAR OM