Ett spel med både öppna och slutna kort

KOLUMNISTER

I mellandagarna (den 28/12 2002) inflöt i Svenska Dagbladet en intressant artikel om Sveriges säkerhetspolitik under kalla krigets epok (1946-1991). Den gick stick i stäv mot allt vad som i dag anses politiskt korrekt på alla stora dagstidningars nyligen generationsväxlade ledarsidor och har följaktligen inte kommenterats alls.

Det var emeritusprofessorn i sociologi, Ulf Himmelstrand, som tog till orda om den svenska säkerhetspolitiken efter kriget och som kort och gott slog fast att de som i dag beskyller den svenska statsledningen för hyckleri under gångna decennier, hycklar friskt själva.

Ja, de svenska regeringarna som under det kalla kriget utformade Sveriges säkerhetspolitik (ni vet: alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig) har i den senaste tidens debatt beskyllts för hyckleri, dubbelspel, omoral och allt möjligt annat. Anledningen är den att det nu föreligger svart på vitt att Sverige hade hemliga samarbetsplaner med Nato, planer som skulle sättas i verket utifall av ett överraskande Warszawapakts-angrepp på Sverige.

Sverige, det neutrala landet utan fläck och tadel som stod ovan om stormakternas liv och kiv, har ertappats som en simpel bedragare, ivrigt prasslande med Nato i syfte att få bli delaktigt i dess segertåg den dag storkriget verkligen bröt ut. Så går de dominerande tongångarna i debatten i dag.

Ulf Himmelstrand påpekar någonting mycket viktigt: Sveriges alliansfrihet var djupaste allvar liksom dess strävan att ställa sig neutralt ifall stormaktsblocken rök i luven på varandra. Men det hade varit tjänstefel av de svenska regeringarna att inte planera för ett scenario då neutralitetspolitiken eventuellt hade visat sig verkningslös. Man måste ha en katastrofplan ett, respektive två och tre.

Varje människa med någon kunskap om läget i Europa under kalla kriget visste att Sverige med sin långa gräns mot Nato-landet Norge och med sin Nordsjökust kunde vara av strategiskt intresse för Sovjetunionen om den internationella spänningen steg till det outhärdliga.

Sveriges första säkerhetspolitiska försvarslinje var att försöka övertyga alla i närområdet om att landet inte hade för avsikt att göra gemensam sak med någon stridande part ifall krig bröt ut och att landet hade ett starkt försvar till sitt förfogande.

Sveriges andra försvarspolitiska linje var att ha en strategi till hands om dess grundhållning inte respekterades och ett massivt angrepp sattes in från dem som kunde ha intresse av att angripa.

Under djup sekretess avtalades om bistånd från Nato - om utifall. Hemligare ska emellertid sådan sekretess inte vara än att en presumtiv angripare kan ha sina aningar om att sådana här överenskommelser finns.

Samtidigt måste den svenska regeringen hålla tungan rätt i mun och anstränga sig att vid varje politiskt mått och steg göra fullkomligt klart att landet inte frivilligt gör gemensam sak med någon part i konflikt under uppsegling.

Detta är elementa i ett litet lands säkerhetspolitik när det syftar till neutralitet i krig.

Finland gjorde i princip på samma sätt fast tvärtom och av nödtvång mera öppet. Finland förlorade sitt krig mot Sovjetunionen och fick acceptera en vänskaps- samarbets- och biståndspakt med den stora grannen i öst. Länge fick Finland kämpa för att få sin neutralitetspolitik accepterad av omvärlden - man kunde ju inte vara neutral när man hade pakten med öst.

Till sist accepterades dock Finlands principiella hållning: Vi för en politik som väcker förtroende för att vi inte går någons ärenden i händelse av ökad spänning. Men vid akut hot mot Sovjetunionen över finskt territorium, då vet alla vad som händer.

Finland blev aldrig mer indraget i konflikt under det kalla kriget.

Det är lätt att förfäkta moralens och rättrådighetens höga principer när man aldrig ansatts av tvånget att lösa olösliga dilemman. Säkerhetspolitik i allmänhet och små länders säkerhetspolitik i synnerhet innehåller ofta dilemman, krav på att spela med öppna och slutna kort samtidigt. Att inte erkänna det är hyckleri menar Himmelstrand.

Det är bara att instämma.

Yrsa Stenius

ARTIKELN HANDLAR OM