Högt uppsatta syndare pliktar med dubbla straff

KOLUMNISTER

På grund av oegentligheterna i sin skattedeklaration är Gudrun Schyman nu på väg att bli utfryst ur svensk politik.

Sin riksdagsplats har hon kvar tills vidare eftersom hon enligt grundlagen är svår att sparka ut men ingen vet i vilket utskott hon borde placeras - helst inget alls om man får tro stämningarna i hennes parti - och inför EMU-omröstningen kommer hon definitivt inte att få något att göra fast hon förefaller att inte ha fattat saken själv ännu.

Hur länge Schyman kommer att stå ut med att vara offer för den moraliska panik som förefaller att ha brutit ut i Sverige i allmänhet och i v i synnerhet är svårt att säga men jag tippar att hon inom ett år kommer att ha avlägsnat sig från den politiska arenan helt och hållet.

Kanske är det oundvikligt så som "rättsskipningen" ser ut i en värld där medierna styr domsluten över offentliga personers handel och vandel. Skumma skattedeklarationer är definitivt inte bagateller som man kommer undan med med hjälp av en ursäkt. I Gudrun Schymans fall har dessutom en rättslig process startat - förundersökning mot henne har inletts - och då är det allvar.

Likväl kan jag rent principiellt tycka att det är bekymmersamt att Gudrun Schyman döms till väldigt långtgående straff - till att få sin karriär och sin försörjning förverkad - innan förundersökningen ens är avslutad och klarhet råder om huruvida åtal kommer att väckas eller inte. För att nu inte tala om domen - att vi inte har minsta aning om ifall Schyman kommer att bli dömd för någonting eller inte.

Nu bygger ju politiska positioner på förtroende och inte på utslag i domstolar i den mån man har gjort sig skyldig till tveksamheter. Och visar man prov på grov omdömeslöshet så förlorar man förtroendet. Sådana är politikens villkor.

Visst. Ändå borde man enligt min mening tänka två gånger innan man bestämmer sig för hur långt man går i vilket skede. Innan Gudrun Schyman är åtalad eller dömd för någonting är det väljarnas sak att avgöra om de har förtroende för henne eller inte och hon borde kanske ändå ha rätt att kvarstå i politiken och behålla en chans att pejla detta innan beskäftiga partikamrater slår stämpeln "förbrukad" i pannan på henne och kastar henne på sophögen.

Hur långt samhället ska gå i att utmäta "dubbelt straff" - både ett juridiskt och ett moraliskt som innebär att man pliktar med hela sin tillvaro - för högt uppsatta syndare som hängs ut i pressen tål diskuteras inte bara i anledning av fallet Schyman utan än mer i anledning av fallet Jörgen Almblad.

Rattfylla vrålar tidningarna upprört när förre Palmeåklagaren, numera åklagaren vid riksåklagarämbetet, fastnar i en nykterhetskontroll och visar sig ha 0,1 promille alkohol i utandningsluften, vilket anses motsvara 0,2 promille i blodet. Han tangerar den förbjudna gränsen och mottar ett bötesföreläggande.

Hade han varit smart hade han betvivlat utslaget och krävt att få underkasta sig blodprov. Väl framme vid provtagningen hade han legat under gränsvärdet.

Nu gjorde han inte så utan accepterade att bötfällas vilket var schyst. Att tidningarna rapporterar är ju självklart fast begreppet rattfylla nog är väldigt kraftigt tilltaget, vad lagen nu än måhända säger. Jag kan inte för mitt liv tro att en människa med 0,1 i utandningsluften är särskilt full. Jörgen Almblad har med andra ord gjort sig skyldig till ett mycket lindrigt brott men får schavottera för ett grövre.

Detta har nu fått konsekvenser för åklagarens yrkesutövning. Han har blivit avstängd från Högsta domstolen och även i övrigt fått sina funktioner beskurna.

Är det rimligt med dubbel bestraffning för en betrodd person som åker fast för en lindrig förseelse, som han av allt att döma har begått av oeftertänksamhet? Varför måste HD av alla instanser falla undan för den dåligt underbyggda vulgäruppfattning som alltför ofta kommer till uttryck i spalter och tyckarsoffor och som slår fast "att vi förväntar oss att människor i sådan ställning beter sig oförvitligare än alla andra ""

Jag förväntar mig likhet inför lagen och för övrigt betackar jag mig för änglar i såväl åklagar- som domarämbetet.

Yrsa Stenius

ARTIKELN HANDLAR OM