Polisens misstag ter sig fullständigt oförklarliga

KOLUMNISTER

För en utomstående, som inte har tillgång till annan information än den som har gått att inhämta i medierna, ter sig morddramat i Knutby inte bara gåtfullt utan totalt obegripligt.

Vi vet att en människa har skjutits ihjäl och en skottskadats. Vi vet att en person har erkänt dåden och att polisen tar erkännandet på allvar. Vi vet att alla på olika sätt har varit djupt engagerade i pingstförsamlingen i Knutby samt i varandra. Där utöver vet vi strängt taget ingenting.

Vi har emellertid en misstanke. En misstanke om att ytterligare en person har dött oförklarligt - nämligen den nu avsatte församlingsföreståndarens första fru.

Hon anses ha avlidit genom olyckshändelse 1999. Halkat i badkaret och slagit huvudet i vattenkranen. Den förklaringen nöjde sig den utredande polisen med sedan teknisk undersökning hade visat att den dödas skador i tinningen kunde ha orsakats av kranen.

En sak kan vi dock vara säkra på mitt bland alla frågetecknen och allt som flyter. Det är att den unga fruns plötsliga död i hemmet aldrig utreddes ordentligt. Polisen slarvade.

Jag har inte kunnat låta bli att grubbla över hur det är möjligt. Hur i hela världen det är möjligt att polisen missade en central anmärkning i rättsläkarnas obduktionsrapport, nämligen noteringen om att kvinnan var genomförgiftad av det smärtstillande medlet dextropropoxyphen när hon föll omkull i badkaret.

Obducenterna talar om en "toxisk dos" av detta morfinliknande ämne i blodet.

Det betyder på vardagsspråk att hon hade satt i sig tio till femton tabletter av den starka värkmedicinen Distalgesic, som är ökänt livsfarlig vid överdosering.

Den normala dosen läkarna förskriver är högst 2 tabletter åt gången. Aldrig mer än sex tabletter sammanlagt på ett dygn.

Vem som helst som fick obduktionsrapporten i sin hand borde ju ha frågat varför unga frun hade slukat ett par nävar värktabletter någon halvtimme innan hon skulle krypa i badet, tabletter som till formatet dessutom är sådana att man knappast sväljer fler än en i taget?

Polisen undrade inte. Att utbildad kriminalpolis inte förstår ordet "toxisk" - förgiftad enkelt uttryckt - vägrar jag att tro.

Inte heller rättsmedicinarna reagerade, påpekade inte för polisen att fyndet var egendomligt och borde undersökas närmare. Särskilt som fler frågetecken faktiskt omgav dödsfallet.

Hur många människor kliver exempelvis i badkaret med nattlinnet på sig? Hur kom det sig att den döda inte hade vatten i lungorna? Ja, pastorn hostade upp en del svar, och rättsläkarna kunde bidra med en förklaring på de senare frågorna.

Men mot bakgrund av det väldiga medicinintaget - hur kunde utredarna vara så litet misstänksamma? Självmords-tanken borde ju ändå ha föresvävat dem.

Har det med förutfattade meningar hos utredarna att göra?

Är en pingstpastor som person försedd med så hög trovärdighetskoefficient enbart i kraft av sin profession, att utredarna inte kunde förmå sig till att tvivla på hans uppgifter? Ledde undermedvetna blockeringar till att vissa uppgifter i obduktionsrapporten inte fastnade på näthinnan?

Eller har vi att göra med någon form av slarv i systemet, som här plötsligt ådagaläggs när nya brott tvingar polisen att backa tillbaka till lättvindigt avslutade undersökningar? Har det kanske hört till vardagen att man bestämmer sig ganska tidigt för vad man tror i en till synes rutinmässig undersökning, varefter man inte bläddrar så noga i obduktionsprotokollen?

Och rättsmedicinarna kanske inte lägger sig i. Deras fynd gav ju vid handen att kvinnan kunde ha dött som polisen antog.

Att poliser gör missar i en utredning är inte mer än mänskligt. Men om missarna ter sig absolut oförklarliga måste man ha rätt att ställa frågor. Frågor om organisation, rutiner, ambition och ansvars-känsla.

Som i fallet med åldringen på äldreboendet i Hässelby. Som dog av uttorkning sedan han legat fyra dygn övergiven på golvet i sin lägenhet. Allt medan larmlampan brann i vårdhemmets reception.

Brann i fyra dygn utan att någon gick in.

Yrsa Stenius

ARTIKELN HANDLAR OM