Dagens namn: Jon, Jonna
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Tv-bolagen måste ha vett att veta när de ska sluta sända

   Nyårsfirandet på Skansen detta chockens, vanmaktens och förstämningens år präglades av eminent stilkänsla.

Fyrverkeriet hade lämnats bort, de uppträdande artisterna höll sig med en dämpad repertoar, Jan Malmsjö visade vad en stor skådespelare förmår med en sliten text i en förtätad stund, statsminister Göran Persson höll ett väl avvägt tal och Stenhammars "Sverige" tonade stram och klar ut i vintermörkret för ljusa sopranröster.

Just vid detta tolvslag, som jag tillbringade framför tv:n, kände jag vad mediet i sina bästa stunder förmår både i form av att förmedla och skapa gemenskap.

 

Riktigt lika lyckad var Sveriges Televisions insats inte under veckan som gick. Det var absolut inte något fel på ambitionerna, inget fel på den goda viljan när de programansvariga på SVT 1 och SVT2 bestämde att katastrofen i Sydostasien skulle avhandlas i soffor och aktualitetsprogram i stort sett dygnet runt eller i vart fall från sex på morgonen till midnatt. Men de tänkte fel. Informationen räckte helt enkelt inte till för all sändningstid. Det blev för mycket prat och för mycket upprepningar.

Visst fanns det material, massor av material att tillgå från när och fjärran, material belyste varje aspekt av tragedin. Men katastrofpsykologin spelade den journalistiska professionaliteten på TV ett spratt: Efter några dagar slutade producenter och redaktörer att reagera för att materialet de sände i sak inte innehöll något nytt.

Det var samma bilder om och om igen, samma dramaturgi med sol och sand och hav som på några ögonblick förvandlas till en fasa utan motstycke. Det var identiska berättelser dag efter dag, samma kommentarer, samma känslor som kom till uttryck, samma ord, samma ordlöshet. Och så måste det ju vara. Hos oss människor är de yttersta upplevelserna starkt reducerade till sitt erfarenhetsinnehåll. Vi är utlämnade till få, utomordentligt starka känsloupplevelser.

Att de ansvariga på tv - precis som vi andra - blir väldigt tagna av allt som redovisas är självklart. Att de har behov av att bearbeta det genom att upprepa händelseförloppet om och om igen är också fullt begripligt. Men de ska ha vett att inse när de ska sluta sända, när de ska sluta mala i sina soffor, när det är dags att se upp för risken att allt ältande blir till vältrande.

Finlands television höll sig med ett betydligt stramare grepp om händelserna utan att man för den skull informerade mindre.

I detta sammanhang är det intressant att konstatera att det finska utrikesministeriet och utrikesministern själv Erkki Tuomioja har fått ta emot ungefär lika mycket stryk i medierna som svenska UD och utrikesminister Laila Freivalds. Innehållet i kritiken har också varit detsamma:

Den finska statsledningen reagerade alldeles för långsamt på katastrofen, fattade inte i tid dess omfattning, hade miserabel beredskap att möta folks behov av kontakt. Där Laila Freivalds blev utskälld för att hon åkte till Thailand fick Tuomioja sina fiskar varma för att han inte gjorde det.

Sanningen är den att både Sverige och Finland har en vältrimmad katastroforganisation för bruk i hemlandet. Däremot inte för bruk i fjärran land när egna medborgare blir inblandade i naturkatastrofer av sällan skådade mått.

Varken i Sverige eller i Finland är UD organiserat för att hålla i den operativa ledningen av sådana gigantiska insatser utomlands som plötsligt blev aktuella. Att det tog ett dygn att få organisatorisk ordning på torpet och klarhet i vem som skulle göra vad, var beklagligt men inget man kan korsfästa de ansvariga för. Naturligtvis var utrikesdepartementens oförmåga att möta människors enorma behov av hjälp och information en allvarlig brist. Det är klart att de ängsligaste blev vansinniga. Men i övrigt är det än så länge oklart vad de cirka tjugofyra timmarnas fördröjning av de effektiva hjälpåtgärderna betydde i praktiken.

I både Finland och Sverige hävdar hetsande journalister att deras respektive regeringar svek, inte höll måttet, stod handfallna. Kuriöst nog tillägger man ofta att grannlandets regering agerade mönstergillt.

Så var inte fallet. Kunde man inte av journalister kräva att de iakttog professionalitet i sin yrkesutövning? Att de tog reda på fakta?

Yrsa Stenius

Yrsa Stenius

Visa fler

Nyheter

Visa fler
Om Aftonbladet