Dagens namn: Jon, Jonna
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Svenska paralysin var ganska lindrig

   Mina finska landsmän ringer och frågar om svenskarna har förlorat förståndet. De syftar på tsunamin och de hätska stämningar som förefaller att ha fått Sverige i sitt grepp.

Nej, svarar jag. Inte svenska folket, det förefaller att stå stadigt på jorden som det brukar. Med alla de tunga minnena, med all den sorg och förtvivlan tiotusentals svenskar nu har att kämpa med är det allmänna tonläget bland människor i det här landet kanske lågmäldare än någonsin.

Men medierna, framför allt en betydande del av de kommenterande journalisterna samt den parlamentariska oppositionen - de har tappat sans och vett och gått i spinn var för sig och gemensamt. Av pur upphetsning eller låt oss kalla det glädje. Skadeglädje över att landets statsminister för en gångs skull förefaller ha dålig ordning på koncepterna.

 

Mediernas uppgift är att kritiskt granska makten. Mediernas uppgift är inte att spinna myter om tillståndet i ett samhälle. Mediers uppgift är inte att ägna sig åt ren kannibalism på enskilda ministrar. Läs: Laila Freivalds.

Oppositionens uppgift är att opponera mot regeringens politik. Oppositionens uppgift är inte att exploatera mediernas mytbildning, inte att i en svår stund flyga utvalda ministrar i strupen sedan någon har missuppfattat ett diffust uttalande av kungen och gjort det till statsmannaord som signalerar fritt fram.

 

Den senaste veckan har det offentliga Sverige skrämt mig.

Det är obehagligt när lögner förvandlas till etablerad sanning som sedan styr både tanke och handling i landet.

Jag betraktar ett uppslag i en morgontidning.

På vänstra sidan lamenterar de sedvanliga skribenterna över den totalt inkompetenta regeringen, som inte klarade krisen när dess medborgare råkade ut för en naturkatastrof på andra sidan jordklotet. Svenskarna lämnades i sticket. Alla var paralyserade och skyfflade ansvaret mellan varandra.

På högra sidan är en annons införd. I den tackar ledningen för Luftfartsverket och för Arlanda flygplats alla som hjälpte till så att femtontusen svenskar kunde tas hem från det katastrofdrabbade området på mindre än en vecka.

Med detta facit i handen tycker jag ändå att den svenska paralysin kan betraktas som ganska lindrig, även vad regeringen och myndigheterna beträffar, låt vara att många instanser samverkade.

Den svenska regeringens senfärdighet i förloppets början var pinsam, ja. Men inte någon katastrof i katastrofen som man har velat göra den till. Man bör dock hålla i minnet att dem tsunamin tog, hade den tagit under alla omständigheter även om en svensk räddningsinsats hade mobiliserats med blixtens hastighet.

 

Myten gör nu gällande att Göran Perssons ledarskap kollapsade vid krisen och kungen tog rodret i stället. Maken till nonsens har jag inte hört på länge.

Persson får inga stilpoäng för sitt uttalande om folk som inte gjorde sitt jobb. Men oppositionen och opinionsbildarna får heller inga stilpoäng för det sätt på vilket man gav sig på Perssons person och karaktär i anledning av katastrofen. Detta var ingen personfråga utan en organisations- och traditionsfråga i alla drabbade länder.

Så till kungens roll.

Kungen uppträdde sympatiskt men han sa ingenting märkvärdigt. Meningarna i intervjun i Dagens Nyheter där han talar om ansvar uttrycker något ganska okontroversiellt, nämligen att svenskarna är väl organiserade och effektiva när de väl kommer i gång med någonting men att det finns en tendens att undvika att träda fram och ta tyglarna, kanske av rädsla att göra fel.

Det är möjligt att kungen avsåg regeringen men jag är inte säker.

 

Emellertid borde de som tolkade in regeringskritik i talet ha gjort som professor Olof Ruin i tv. De borde ha sagt att de kan känna sympati för innehållet i kungens uttalande men att denne överskred sina befogenheter.

Så skedde inte.

Kungen hyllades av De Stora Journalisterna och spelades ut som Landsfader mot den folkvalde statsministern. När Marita Ulvskog fällde den korrekta kommentaren blev hon nära nog unisont avhånad.

Jag tycker skammen går på torra land i det offentliga Sverige.

Yrsa Stenius

Yrsa Stenius

Visa fler

Nyheter

Visa fler
Om Aftonbladet