Krigsbarnen fick två separationer

KOLUMNISTER

Min bror var krigsbarn i Sverige liksom de flesta av mina äldre kusiner - apropå finlandssvenske Klaus Härös rosade och omdebatterade film "Den bästa av mödrar", som har haft uppmärksammad premiär i Sverige.

Att ha varit krigsbarn sågs på femtiotalet i Finland som ett privilegium som hade vederfarits vissa - ganska många förresten, eftersom antalet barn som skeppades över till Sverige under åren 1941-44 översteg sextiotusen.

Barnen själva pratade inte så mycket om vad de hade upplevt - många hade varit så pass små under vistelsen att minnena ganska snabbt sjönk ned i det omedvetna - men de som pratade gjorde sig ofta litet märkvärdiga över vad de hade varit med om:

De hade varit i Sverige minsann! Och i det rika landet i väster hade de sett och erfarit sådant som deras "fattiga kusiner från landet" inte kunde drömma om!

Så var det naturligtvis även om det inte var enbart så. Många hade upplevt ett osannolikt materiellt välstånd. Därtill hade de ju blivit lärda av de vuxna att betrakta sitt speciella öde som en lycklig tilldragelse att vara evigt tacksam för - mot Sverige och svenskarna.

Jag minns att jag kände mig lite obetydlig som inte hade varit krigsbarn. Jag var född efter vapenstilleståndet med Sovjetunionen, då barnen började återvända. Trots att min bror hade varit bara fem månader gammal när han skickades i väg och nio månader när han kom tillbaka, inbillade jag mig att han var intressant på något sätt som jag inte kunde göra anspråk på.

Egentligen var det först 1988, då Sinikka Ortmark Almgren gav ut sin bok "Du som haver barnen kär", som historien om krigsbarnen började belysas på ett annat sätt.

Sinikka Ortmark berättade om hur hon kom till Sverige och blev ratad av alla fosterbarnsspekulanter på två uppsamlingsplatser tills hon överbliven och övergiven gick fram till en tant och vädjade: "Tag mig med, jag är snäll""

Sedan Ortmark hade lyft på locket till de förbjudna känslorna kring krigsbarnens lott i livet, vällde vittnesbörden fram: vittnesbörden om outplånlig ångest och irreparabla skador på självtillit och självkänsla som blev följden av två grava separationer i tidiga barnaår.

Att bli bortskickad två gånger från mammor och pappor man knutit an till och två gånger landa i främmande miljöer med främmande språk, sätter sina spår. Inte hos alla, men hos väldigt många.

Jag minns att Sinikka Ortmarks bok väckte till liv ett glömt minne djupt i mitt inre: minnet av en oro som följt mig sedan mitt medvetande blev till. Oron för att bli bortskickad. Det var en skräckfantasi hos mig som byggde på att små barn i Finland de facto hade blivit bortskickade - helt nyss.

Saken blev inte bättre av att "bli bortskickad" också användes som hot i uppfostringssyfte. Självklart inte på allvar men det kunde inte ett litet barn veta. Själv skickade jag som treåring ständigt bort mina fantasilekkamrater som fick höra att de skulle till Amerika när de inte var snälla.

Det utvecklades naturligtvis i bästa välmening, krigsbarns-projektet. De svenska fosterföräldrarna drevs i hög grad av hjälpsamhet och ansvarskänsla. Till saken hör att många krigsbarn fann sig väl tillrätta och gick ett lyckligt liv till mötes.

På senare år har jag emellertid pratat mycket om denna erfarenhet "att bli bortskickad" med kusiner och vänner som råkade ut för det. Och trots att deras liv har präglats av yttre framgång och en hel del vardagslycka vittnar de om ett bestående trauma som handlar om en evig känsla av att ha förbrutit sig mot någon eller något, att inte ha varit tillfyllest och att ha straffats för det.

Vi ska absolut inte döma dem som ville så väl. De ägde ingen annan kunskap än den som sade att barn far illa av svält, av kyla, av otryggheten i städer som brann under bombmattor. Självklart ville man skona dem.

Vi ska bara ta till oss den nya kunskapen som säger att barn kan ha lättare att uthärda yttre, konkreta vedermödor bara de får vara med dem som har skänkt dem deras identitet, självuppfattning och hemmahörighet i tillvaron.

Man kan frysa och svälta en hel del utvärtes bara man inte gör det inombords.

Yrsa Stenius

ARTIKELN HANDLAR OM