Danskarna har lekt en farlig lek

KOLUMNISTER

Journalisten Gellert Tamas prisade bok "Lasermannen", som blev en prisad film med samma namn, lärde oss något viktigt om värdet av att städa bland argumenten i den offentliga debatten.

Den så kallade Lasermannen, John Ausonius, var - och är förmodligen fortfarande - en gravt personlighetsstörd man. Denna hans psykiska rubbning var grundorsaken till att han kom att begå de hemska brott han begick.

Likväl var det ingen sinnessjuk slump som gjorde att Ausonius just det aktuella året 1991 fick för sig att hans uppgift var att ta kål på "svartskallar" när tillfälle gavs. Det visar Gellert Tamas mycket tydligt.

Firma Ian & Bert hade vid den tiden rumsterat omkring i svensk offentlighet ett bra tag med sina billiga och brutala argument i nästan alla frågor. På en sektor som invandrar- och flyktingpolitiken, ett område som till sin natur är känsligt och kräver såväl noggrannhet som humanistiskt gehör i argumentationen, blev effekten av Ian & Berts härjningar obehaglig.

Ribban sänktes för vad som blev möjligt att vräka ur sig om flyktingar och invandrare. I mina mörka stunder har jag en känsla av att denna ribba aldrig har kommit på rätt plats sedan dess.

Det var i denna mot invandrare förbistrade samhällsatmosfär som John Ausonius skred till verket med sitt vanvett som kom att illustrera en välkänd psykiatrisk tes: Galenskap är galenskap men normer och andligt klimat saknar inte betydelse för hur galenskap levs ut.

Denna tankegång - eller snarare en analogi till denna tankegång - har kommit för mig när jag relativt uppskakad har följt kravallerna i Damaskus och Beirut och litet varstans i den muslimska världen, riktade mot lilla Danmark som ju har en kvardröjande anda av gemyt och fredlighet svävande över sitt namn.

Till att börja med ter det sig helt absurt att denna moderna nordiska demokrati har blivit objekt för en civilisations hat och att landet som inte har något som helst stormaktsförflutet har blivit sinnebilden för västerlandets förtryck av i stort sett allt och alla som står främmande för dess världsbild.

Vid närmare eftertanke finner man dock att Danmarks öde inte är fullt så absurt som det i förstone ter sig - låt vara att protestaktionerna är så överdrivna att de börjar övergå allt vett och förstånd. Som kollegan Olle Svenning påpekade i Aftonbladet i söndags är det länge sedan jovialitet och gemyt sålde bra i Danmark och danskarna har i själva verket lekt med en farlig främlingsfientlig eld ett bra tag.

Jag har av naturliga skäl inte sett karikatyrerna Jyllands-Posten publicerade. Men samstämmiga uppgifter från informerade publicister i väst gör gällande att de var enbart kränkande och saknade all funktion i termer av seriös yttrandefrihet.

Det var med andra ord en grov omdömeslöshet av Jyllands-Postens chefredaktör att publicera dessa bilder. Det var en ännu grövre omdömeslöshet av statsminister Anders Fogh Rasmussen att inte bli varse detta klavertramp, ta avstånd från det och å landets vägnar be om ursäkt när tillfälle gavs. En ursäkt är ju inte samma sak som att förorda censur.

Hur uppstår missförståndet att man i yttrandefrihetens tecken får kränka en kultur och en civilisation, att samma frihet förbjuder en statsminister att bära de politiska konsekvenserna av det inträffade?

Jo, det uppstår för att man länge har tillåtit grova argument mot främlingar från fjärran land i den allmänna debatten. Det uppstår för att man inte har varit på sin vakt mot missbruk av yttrandefriheten. Det uppstår för att en bister samhällsatmosfär skapar ett slags disposition för övertramp.

Självklart ska vi alla reagera starkt mot de muslimska protestaktioner som slår över i våld och mot den extremistiska exploatering av det inträffade som nu eskalerar med farlig fart. Självklart har Jyllands-Postens publicering inte skapat underlag för den besinningslöshet som nu griper omkring sig.

Men jag tycker inte att vi i yttrandefrihetens namn ska vara villkorslöst lojala mot det danska etablissemang som har missbrukat denna frihet.Galenskap är galenskap men normer och andligt klimat saknar inte

betydelse

Yrsa Stenius

ARTIKELN HANDLAR OM