Låt de utfrågade försöka förklara

KOLUMNISTER

Konstitutionsutskottets utfrågning av i tur och ordning ambassadör Jonas Hafström, statssekreterare Lars Danielsson samt kabinettssekreterare Hans Dahlgren visade att UD har en väl trimmad organisation för att hantera krissituationer utomlands med många svenskar inblandade och i farozonen.

UD inte bara har utan hade också denna organisation annandag jul 2004, något som professor Bo Rothstein påpekade i debatten om Katastrofkommissionens rapport för några månader sedan. Det var brister i apparatens sätt att träda i funktion som orsakade kaoset i hanteringen av flodvågskatastrofen, inte avsaknaden av rätt placerad apparat vilket ju kommissionen gjorde gällande.

Tillåt mig anlägga ett litet udda journalistiskt perspektiv på det vi fick veta i KU-förhören förra veckans tisdag och torsdag. Tillåt mig försöka förstå vad de utfrågade försökte säga i stället för att bara ösa hån, misstro och förakt över dem, vilket är den etablerade attityden hos majoriteten av alla kommentatorer.

Vad Jonas Hafström, Lars Danielsson och Hans Dahlgren samfällt försökte förklara var i starkt sammandrag följande:

När en katastrof som berör eller kan tänkas beröra svenska medborgare inträffar utomlands är det UD som har krisledningsansvaret, både politiskt och operativt. Växer sig behovet av insatser mycket stort bistår andra departement och myndigheter men ansvaret ligger hos UD, ingen annanstans.

När det gäller en händelse som flodvågskatastrofen rådde ingen som helst oklarhet om var ansvar och beslutsmakt låg annandag jul 2004. Jonas Hafström redogjorde mycket tydligt för ordningen.

Hafström förutsatte att den konsulära avdelningen mobiliserades för full beredskap sedan UD:s jour hade fått hans larm om att något allvarligt hade inträffat på förmiddagen ovan nämnda dag.

Kabinettssekreterare Hans Dahlgren hade naturligtvis samma grundläggande kunskap om ordningen på UD som Hafström. I det förberedande krisskede som var för handen annandag jul, då man ännu inte riktigt visste vad som hade hänt svenska medborgare, hade Dahlgren ännu inga operativa uppgifter. Han höll sig i bakgrunden, utgick ifrån att behöriga avdelningar skötte sig men var naturligtvis beredd till insatser om han fick larm från de beslutsinstanser som hade att kontakta honom.

Även statssekreterare Lars Danielsson utgick ifrån denna fördelning av ansvar och befogenheter. UD har ansvaret, statsrådsberedningen larmas om den behövs för resurstillskott eller annat bistånd.

I Katastrofkommissionens rapport får både ministrar och tjänstemän kritik för att de satt och väntade på att larmas i stället för att själva lyfta en telefonlur. Det kan den säga som inte har kännedom om hur UD fungerar. En del av departementets effektivitet bygger på att alla kuggar har sin uppgift och sin ordning för hur de griper i varandra. Alla rusar inte till på en gång.

Nu är vi framme vid omständigheterna som fick kugghjulen att glappa:

Chefen för konsulära enheten Jan Nordlander och expeditionschefen Per Töresson infann sig aldrig på sina arbeten annandag jul. Därmed saknades krisledningens två nyckelpersoner på UD. Samtidigt fattades de länkar som skulle svara för att departementsledningen var korrekt uppdaterad samt för att fler instanser kopplades in när katastrofen växte.

Hans Dahlgren kan kritiseras för att han alltför sent insåg att de två på distans arbetande cheferna var för illa informerade för att korrekt bedöma läget på UD och att deras frånvaro skapade ett ödesdigert vakuum i ledningsfunktionen på plats. Han kommenderade in dem först söndag kväll, inte omedelbart.

Likväl, mer än två nyckelpersoners frånvaro i ett känsligt läge behövs inte för att ett sinnrikt maskineri ska skära ihop med tempoförlust som följd. En sak är dock säker: Inget hade fungerat bättre om Dahlgren personligen eller folk från statsrådsberedningen hade klampat in och försökt ersätta de saknade.

Många talar om att stats- respektive kabinettssekreteraren skyllde ifrån sig i förhören. Jag tycker ändå att de, sittande på de anklagades bänk, föraktade och misstänkliggjorda i varje dimension av sin person, får beskriva organisationens uppbyggnad och var de uppfattade att beslutskedjan brast.

Yrsa Stenius

ARTIKELN HANDLAR OM