Alla känner sig kränkta numera

KOLUMNISTER

Kanske var roten till det onda egentligen av estetisk natur - det som hände var inte vackert, såg så fult ut.

Vad jag avser är kalabaliken kring tsunamin, Laila Freivalds teaterbesök och den svenska opinionsbildningens kollapsartade insjuknande i indignationspsykos i samband med flodvågskatastrofen i Thailand.

Om utrikesministern bara inte hade varit på teatern den där ödesdigra kvällen, om hon hade hållit till i bostaden, beredd att åka in till jobbet vare sig hon behövdes där eller inte, skulle vi kanske ha fått ett helt annat anslag i granskningen av katastrofhanteringen än vad som nu blev fallet.

Men nu tog det sig så illa ut, att hon befann sig på Boulevardteatern. Och så lät sig den anslående bilden tecknas, av utrikesministern i nöjessvängen medan svenskar låg och dog och blödde på stränderna i Thailand.

Snabbt kom de svepande penseldragen att omfatta även statsministern: tjock och välmående satt han nedsjunken i favoritfåtöljen på Harpsund. Gitte inte lätta på baken ens medan svenska katastrofoffer grävdes fram ur dy och bråte.

Det behövdes inte mer än dessa anskrämliga bilder, ofta grovt tecknade av journalister i press och etermedia, för att förbittringens präriebrand skulle ta fart i svenska hjärtans djup, lättantändliga som de var av chock, vantro och sorg.

Oppositionspolitikerna kunde sedan inte låta bli när Persson och Freivalds stod där skakade. De kunde inte låta bli att exploatera vreden, att låta bilden av nonchalans glida över i bilden av maktfullkomlighet och systemfel, signerat statsministern.

Det blev som inflammation, en hjärnfeber i det kollektiva medvetna. Katastrofkommissionen var inte immun. Där Finlands kommission skriver att inte ens aldrig så snabb hjälp på plats hade kunnat rädda ett enda finskt liv, samt att sjukvårdshjälp naturligtvis behövdes men att finländarna ändå blev väl omhändertagna, målar den svenska kommissionen i så svarta färger den törs. Och skuld till allting är Göran Persson.

Detta sjuka tillstånd tog sig i förra veckan uttryck i ett nyhetsinslag i tv där Aktuellt lät en ung dam som överlevde tsunamin föraktfullt recensera KU-utfrågningen och tala om att hon personligen kände sig kränkt av att Göran Persson och Laila Freivalds hade mage att försvara sig.

Vad är det som har hänt med Sverige, en gång det resonabla förnuftets hemort på jorden, men nu sedan ganska lång tid ett land förgiftat av indignation, vrede, anklagelser och förbittring. Alla är nuförtiden kränkta i detta land.

Vad är det frågan om?

Några enkla svar har jag inte till hands. Överdriven vrede och ospecificerad kränkthet betraktas i personpsykologin ofta som följder av att en storvulen narcissistisk självbild punkteras. De som orsakar punkteringen hatas hängivet.

Kanske fungerar detta också kollektivt i politiken. Den eländiga sosseregeringen anses ha svikit en hel nations grandiosa självuppfattning. Är detta bakgrunden till nidbilderna, vreden, föraktet, kränktheten?

Låt oss lägga till en något mer renodlat politisk förklaringsmodell.

Socialdemokraterna har under de senaste tio årens regeringsinnehav haft en tendens att blunda för den svenska borgerlighetens viktiga historiska roll i konstruktionen av folkhemsmodellen. Man har kanske litet stöddigt gjort sig själv till exponent för begreppet "Sverige en framgångssaga" och exkluderat borgerligheten.

Förvisso har sossarna varit de drivande folkhemsbyggarna, men de hade aldrig lyckats utan att borgerligheten långt kom dem till mötes, däri har Svenska Dagbladets P J Anders Linder alldeles rätt.

Följaktligen, när socialdemokraterna roffat åt sig hela äran av den vackra svenska självbilden låter borgerligheten, sekunderad av populistiska media, socialdemokratin bära överdriven vanära när ett i sig begripligt organisatoriskt misslyckande får bilden att krackelera.

Alla anser sig ha anledning att känna sig kränkta av socialdemokratins anspråk och socialdemokratins svek.

Yrsa Stenius

ARTIKELN HANDLAR OM