Korrekt svenska biljett till klassresa

KOLUMNISTER

Svenska Akademien har auktoriserat de turkiska lånorden "keff" (dålig) och "guzz" (tjej) som gångbar svenska i sin senaste utgåva av Ordlistan (Saol).

Personligen har jag aldrig hört orden användas och lärde mig först för några månader sedan vad de betydde. Detta säger dock mer om mig och mina umgängeskretsar än om orden och deras vanlighet.

Det är hög tid att "blattesvenskan" erkänns som en dialekt bland andra, skriver journalisten Zanyar Adami i en kolumn i Svenska Dagbladet. Denna svenska med invandrarursprung, som numera talas även av högst infödda svenskar, kunde också kallas för miljonprogramssvenska, menar Adami.

Adami har en poäng med sitt förslag. Det innebär nämligen att "blattesvenskan" skulle betraktas som en språklig särart knuten till en region i Sverige, inte som en avvikelse från språknormen, karakteristisk för "nya svenskar".

Kännetecknande för dialekter är just att de är regionala språkliga sedvänjor. Miljonprogramssvenskan skulle inte kunna knytas till någon strikt avgränsad geografisk region men väl till en sociologisk, något som också har karakteriserat dialekter - på gott och ont.

Språkbruk och klass har hört ihop i alla tider, inom alla språkområden, vågar jag hävda. Kopplingen har avtagit i den ökade jämlikhetens spår men associationerna består.

Fyrtiotalister som ville göra klassresor gjorde klokast i att skaffa sig en professor Higgins som kunde lära dem korrekt svenska med korrekt uttal även om rester av dialekternas satsmelodier och vissa andra klassneutrala karakteristika har uppfattats som pikanta. Ädelskånska har naturligtvis ingen behövt arbeta bort utom skådespelare vid Dramatens elevskola.

I dagens Sverige är traditionella dialekter inte till förfång för någon, särskilt som utbildning och allmän rörlighet har minskat deras särprägel. Men exempelvis slarvig stockholmska och annan dålig svenska uppfattas fortfarande som en klassmarkör, om det inte är uppenbart att du är utlänning värvad till Sverige på grund av kärlek eller arbete.

Jag kan mycket väl tänka mig att miljonprogramssvenskan så småningom kan etablera sig som en allmänt godtagen dialekt bland andra i Sverige. Det förutsätter dock att det svenska samhället erbjuder dess brukare samma klassresa som fyrtiotalisterna erbjöds. Det förutsätter att dess brukare lär sig det Zanyar Adami tillstår att han har lärt sig, nämligen att det ingår i klassresan att man lär sig tala och skriva svenska korrekt.

Kan man sin svenska så är dialekten ett slags utvidgad frihetsgrad som man har tillgång till. Ju fler som har denna resurs desto mer legitimeras dialekten i det språk som allmänt brukas.

För egen del har jag faktiskt en kluven och i vissa lägen onekligen snobbig inställning till dialekter. Det gäller uttryckligen finlandssvenska dialekter.

Jag erkänner: Det beror på min skol- och klassbakgrund!

I mitt finlandssvenska läroverk i Helsingfors fick jag pränta i mig Hugo Bergroths "Riktig svenska" och jag har tenterat den på universitetet. I min familj och släkt var en vårdad och korrekt svenska ett slags skyldighet mot den minoritetskultur vi tillhörde.

I radio och tv skulle det talas korrekt svenska enligt riksnormen, dialekter fick bara förekomma som lokalinslag. Radion hade i min barndom och ungdom bland mycket annat en funktion som ett slags modersmålslärare.

I dag pratas det allsköns rotvälska i finlandssvensk radio. Jag har fått lära mig att det är som det ska vara. Folk måste få prata det språk de pratar.

Okej. Men när jag hör bred österbottniska eller dito östnyländska som numera mest består av inlån från finskan stänger jag av.

Så slår det mig emellertid att jag förvisso i Finland anses tala en normgivande, bildad högsvenska utan spår av dialekt. Men i Sverige är det annorlunda. Där talar jag utpräglad finlandssvensk dialekt och kan inte tala något annat.

Så besynnerligt förhåller det sig med språket. Det är i hög grad vårt personliga visitkort som avslöjar både tillhörighet och utanförskap även när det är vårt modersmål vi talar.

"Kan man sin svenska så är dialekten ett slags utvidgad frihetsgrad

Yrsa Stenius

ARTIKELN HANDLAR OM