Frysa ut Hamas gynnar inte fred

KOLUMNISTER

Till stormakters vanor hör att tala maktspråk om de inte på annat sätt får som de vill.

Civiliserade småstater talar inte maktspråk. De går fram med lämpor när de vill något som många andra inte vill. Små stater har aldrig kunnat skrämma omvärlden till att respektera deras ambitioner och integritet. Små stater har fått lära sig diplomatins ädla konst.

I 1980-talets början var det internationella politiska läget spänt. Supermakternas så kallade terrorbalans var på väg att råka i olag i och med att Nato hade fått tillgång till nya medeldistansrobotar som var betydligt användbarare än de gigantiska raketer som dittills hade dominerat militäralliansernas vapenarsenal.

Nato hotade placera ut sina smidigare och precisare missiler på lagom avstånd från viktiga mål i Östeuropa som svar på Warszawapaktens uppsättning av raketer strategiskt riktade mot väst utifrån positioner nära paktens västgräns.

Sverige tillhörde de små och neutrala länder som lade ned stor möda på att avstyra den nya upptrappningen av militärblockens vapenskrammel. Under dessa ansträngningar i det kalla krigets sista frostiga minuter föddes idén om "gemensam säkerhet".

Olof Palme var en av hjärnorna bakom detta projekt som gick ut på att informellt samla representanter för supermakterna och andra stormakter till rådplägning kring en ny säkerhetsdoktrin: I stället för att bygga säkerheten på hot och skrämsel med allt mer förödande vapen borde man sträva till att trygga både större och mindre makters säkerhet med hjälp av samarbete.

"Låt oss trygga vår egen säkerhet genom att försöka leva oss in i hur andra tänker kring sin egen säkerhet." Så lydde det i teorin enkla men i praktiken krävande receptet på internationell samlevnad när resterna av andra världskriget, det kalla kriget, äntligen skulle förpassas till historien.

Receptet kunde också skrivas så här: "Låt oss allsidigt försöka förstå konflikterna i den internationella politikens krishärdar, låt oss avstå från att i onödan tillspetsa dem och i stället försöka analysera fram minsta gemensamma nämnare för alla inblandades intressen."

Länge var det naturligt för Sverige att tänka så och agera så på den internationella arenan. Det föll sig naturligt för alla partier.

Så är det inte riktigt längre. Sverige är en del av EU och även om EU-ländernas internationella politik inte är enhetlig i alla stycken finns förväntningen, inte minst på hemmaplan, att Sverige ska stå lojalt mot EU:s ställningstaganden. EU i sin tur präglas inte sällan av stormakternas intressen och stormakternas beteende: hårt mot hårt! Demonstrationer, markeringar, symbolpolitik, något som stormakter alltid ansett sig ha råd med.

Exempel på detta såg vi för sex år sedan då EU fattade ett absolut principvidrigt beslut om sanktioner mot Österrike i anledning av att Jörg Haiders parti togs in i regeringen efter stor framgång i ett absolut lagligt val.

Sverige, med Göran Persson och Anna Lindh i spetsen, underordnade sig Frankrikes och Tysklands behov av att demonstrera mot sina egna extremister.

På samma sätt förväntas Sverige agera nu när Hamas kommit till makten i Palestina. Sverige ska göra gemensam sak med USA och EU:s stormakter i isoleringen av en regim som vilar på laglig grund. En regim som förvisso är farlig och oroande för sina grannar men som inte blir mindre farlig av att ytterligare isoleras och svältas ut.

Tvärtom, en regim som hämtar både politisk identitet och legitimitet bland de egna genom att markera sin totala konflikt med västvärldens maktutövning blir inte mindre fientlig och hänsynslös av att konflikten blåses under av en principiellt tvivelaktig utfrysning.

Den blir än mer hänvisad till denna sin destruktiva identitet.

Detta hade Sverige för tjugo år sedan haft förutsättningar att förstå. I dag blir det ett ramaskri litet varstans i landet när UD i ett viseringsärende avviker från EU:s demonstrations- och isoleringsdoktrin för att i stället följa svensk lag.

Ett fredsprojekt har man kallat EU och det gäller säkert för Europa. När det gäller fred i världen är jag inte så säker på vad EU står för.

Yrsa Stenius

ARTIKELN HANDLAR OM