Hon har inget att vinna på att ljuga

KOLUMNISTER

Oräkneliga rättegångar har jag bevakat som journalist under snart tjugo år, men sällan har jag känt mig så totalt villrådig inför det jag hör i rättssalen som i går i Eksjö tingsrätt där Bobbys trettioåriga mamma levererade sin fruktansvärda berättelse.

Hennes röst är tonlös, ansiktet absolut nollställt. I åtta timmar mal hon misshandel och tortyr mot sin egen son, handlingar som hon i bästa fall har varit passivt åsyna vittne till (i sämsta aktivt bidragande) och som mynnar ut i den lille tioåringens död. Hon mal på som en robot.

Jag vet en del om emotionell blockering, om att stänga av all kontakt med känsla och insikt, om mental sammanbitenhet värdig en fakir men ändå ter sig Bobbys mamma osannolik.

När åklagaren vid dagens slut frågar hur hon har haft det med sitt samvete de senaste månaderna genmäler hon torrt: "Vad menar du?"

Bobbys styvfar hävdar att grymheterna mamman berättat om aldrig har ägt rum. Han tillstår att pojken bestraffades kroppsligt ibland och att det främst var mamman som ägnade sig åt sådant. Men alla övningar med elkablar och dammsugare mot pojkens snopp som nu presenteras i rätten är nys anser han.

Tänk om det är så? Tänk om mamman fantiserar? Om hon är gravt personlighetsstörd, möjligen till följd av samma ärftliga sjukdom som sonen diagnosticerades med? Är det därför berättelsen låter som en utantilläxa?

Det kan ju inte uteslutas men ändå ter sig förklaringen väl fantastisk. Den trettioåriga kvinnan gör ett absolut redigt intryck. Inga tecken på bristande förståndsgåvor kan jag upptäcka. Bara denna totala kontaktlöshet i förhållande till sig själv och andra.

Kvinnan har inget att vinna på ett förfalskat vittnesbörd, bortsett från den hämnd på sambon det ger. Själv hamnar hon ju närmast i makaber dager i sin egen beskrivning i vilken hon helt har abdikerat från sitt föräldraansvar.

Så jag bestämmer mig för att ändå tro att det mesta hon redovisar om Bobbys sista månad i livet är sant även om allt kanske inte är det.

Bobbys mamma hade fungerat tillfredsställande som förälder till ett handikappat och stundtals besvärligt barn ända tills hon flyttade till styvfadern. Hon hade haft hjälp av både sin mor och en stödfamilj men ändå tagit huvudansvaret för pojken själv. Plötsligt hos styvfadern utsätter hon sin son för det yttersta av svek. Varför?

Styvfadern har bevisligen sadomasochistiska böjelser, upplever lust i förnedring av den svagare eller framkallar svaghet för att få uppleva lust. Den fängelsedom han redan har suttit av vittnar vältaligt om detta.

Jag funderar över om Bobbys mamma på grund av genetiskt arv och andra tuffa omständigheter i uppväxten har särskilda anlag för att i pressade situationer regrediera (sjunka i psykisk mognadsgrad) mentalt och falla tillbaka i infantilt beteende? Blir hon själv något av ett hjälplöst barn när en vuxen utövar ihållande maktfullkomlighet mot henne?

I så fall var han som blev Bobbys styvfar den sista man i världen som hon borde ha mött. Och hon som sjönk ned i den svaga undergivenhet som drev hans sadism var i så fall den sista kvinna han borde ha mött. Sadism innehåller i allmänhet ett förvänt självförakt kombinerat med kvävt raseri och blir livsfarig i mötet med den svaghet sadisten föraktar hos sig själv.

Bobby, hans mor och styvfar levde isolerat på den lilla småländska gården sedan mannen blev utan arbete i december och Bobby slutade gå i skola. I sin monotona tillvaro drack de mycket alkohol.

Dessa omständigheter i kombination med den instabilitet som präglade alla tre i familjen och det olyckliga sätt på vilket de vuxnas svagheter förstärkte varandra framkallade till sist en fullkomligt patologisk social dynamik i den lilla gruppen, antar jag.

Kanske beror mammans märkliga mekaniska beteende i rätten på att hon nu, tillnyktrad och befriad från det onda sammanhanget, inte längre får kontakt med kvinnan som bidrog till Bobbys död?

Yrsa Stenius

ARTIKELN HANDLAR OM