Syskonen om mordet på Yuusuf, 8: ”Hans huvud var sönder”

Berättar för första gången om attentatet i Biskopsgården

avAugust Håkansson

BIRMINGHAM. Mitt i natten hördes en smäll. Deega Bihi flydde ut med sin 8-årige son Yuusuf i armarna. Men hon kunde inte väcka honom.

Yuusuf hade sprängts till döds av handgranaten som kastats in i lägenheten i Göteborg.

– Det var blod överallt. Min brors huvud var sönder, säger systern Aisha, 12, när Aftonbladet träffar henne hemma i Storbritannien.

Söndagen den 21 augusti 2016. I nästan en vecka hade 8-årige Yuusuf Warsame varit på semester i Göteborg med sin mamma Deega, systern Aisha, 10 och bröderna Ahmed, 6, Ibrahiim, 15 och Abdirahman, 16. De hälsade på sina släktingar.

Yuusuf upptäckte snabbt alla lekparker som fanns i området, betydligt fler än där familjen bodde i Birmingham i Storbritannien. Varje dag tjatade han på familjen att han skulle få leka på en ny.

Just den 21 augusti hade de bara promenerat några hundra meter från lägenheten i Biskopsgården till natursköna Svarte mosse på Hisingen. Mamma Deega tog många bilder och filmer den dagen. På bilderna syns en skrattandes Yuusuf som leker med sina syskon.

– Yuusuf frågade mig: “Mamma, kan vi snälla komma tillbaka hit imorgon?”. Självklart sa jag, säger Deega Bihi.

Nio timmar senare sprängdes Yuusuf till döds av en handgranat som kastades in i lägenheten.

”Trodde han skulle dö på sin födelsedag”

Drygt två år har gått och familjen Warsame tar emot Aftonbladet i sitt tvåvåningsradhus i rött tegel i Storbritanniens näst största stad, Birmingham.

Två av Yuusufs bröder lämnar snabbt hemmet när vi kommer, de orkar fortfarande inte prata om det som hände.

1 av 2 | Foto: Privat
Yuusuf Warsame var på besök i Sverige med systern Aisha, mamma Deega Bihi och brodern Ahmed. Den här bilden togs bara timmar innan mordet. 

Inne i vardagsrummet står ett foto av en leende Yuusuf på en hylla. På bordet har familjen lagt fram hans skolböcker. Vi dricker te och äter kakor.

Två av Yuusufs syskon sitter med under intervjun. De var också med i lägenheten den där natten i Göteborg för drygt två år sedan när handgranaten kastades in.

Ahmed var bara sex år då. Nu har han hunnit fylla åtta. Han saknar sin storebror.

– Vi lekte alltid ihop. Han delade alltid med sig av sitt godis till mig.

Den pigga, glada Ahmed tycks inte ha några problem med att prata om sin bror eller om natten i lägenheten i Biskopsgården. Men hans mamma berättar, innan Ahmed sätter sig i hennes knä i soffan, att tankarna finns där hos honom.

– Innan han fyllde åtta år nyligen berättade han att han var rädd att dö på sin åttaårsdag. För Yuusuf var ju åtta år när han dog, säger hon och kramar om sonen.

Ville bli läkare

Pappa Abdiwahid Warsame har lyckats ta ledigt några timmar från jobbet i livsmedelsbutiken för att träffa oss. Det är inte första gången han blir intervjuad av journalister. Mordet på hans son blev mycket uppmärksammat även i Storbritannien.

Föräldrarna och syskonen beskriver alla Yuusuf på samma sätt: snäll, generös och omtänksam, ett barn som alltid satte andra i första rummet.

Dessutom var han duktig i skolan och hade höga ambitioner. I en av sina skolböcker har Yuusuf skrivit att hans högsta mål i livet var att hjälpa andra, därför ville han bli läkare. 

– Vi syskon älskade honom. Han såg efter de yngre och försökte se till att alla var glada och lyckliga, säger systern Aisha.

Hon var tio år när granaten exploderade. Nu är hon tolv.

På hennes hand syns fortfarande små ärr från granatsplitter.

– Det är bra för barnen att prata om vad som hände. De påverkas fortfarande mycket av det, säger Deega och lägger en arm om sin dotter.

1 av 12 | Foto: Peter Van Den Berg
Ahmad, tätt intill mamma Deega, visar upp bilden på sin döde bror Yuusuf.

”Vi var så lyckliga”

Yuusuf och de yngsta syskonen hade tjatat om att få åka till Sverige och hälsa på sina släktingar. Deras moster bodde i Göteborg och hon hade flera gånger bjudit in dem.

Den 15 augusti, på Yuusufs födelsedag, var det dags. Pappa Abdiwahid Warsame körde Deega, Yuusuf, Ahmed, Aisha, Ibrahiim och Abdirahman till flygplatsen.

Abdiwahid har svårt att hålla tillbaka tårarna när han berättar om när han sa hejdå till familjen:

– Jag minns att de var så glada. Äntligen skulle de få åka dit. Yuusuf skrattade och log. Jag kunde aldrig föreställa mig att det var min sista stund med honom.

Samma kväll de kom till Göteborg ordnade släkten födelsedagskalas för Yuusuf i Biskopsgården. Hans moster bakade en tårta.

– Han delade med sig av den till alla barn i kvarteret, berättar Deega.

Hon tar fram en näsduk och torkar bort en tår. Sonen Ahmed kramar om henne, klappar försiktigt på hennes panna.

Efter en stund samlar hon sig och fortsätter berätta om kvällen som skulle bli Yuusufs sista. De hade ätit middag med släktingarna i lägenheten på Dimvädersgatan.

– Vi var så lyckliga. Vi hade haft en fantastisk vecka i Sverige och såg fram emot ytterligare en vecka innan vi skulle åka hem. Det fanns ingenting att vara orolig över, säger Deega Bihi.

Precis som alla andra kvällar ringde Yuusuf till sin pappa och sina bröder som var kvar hemma i Storbritannien och berättade om Sverige. Den här dagen berättade han särskilt mycket om lekparken de hade besökt och som han skulle få gå tillbaka till i morgon.

”Hans huvud var helt sönder”

I trerummaren i Biskopsgården blir det kväll och till slut går totalt 14 personer och lägger sig, i sängar och på madrasser.

Yuusufs bror Ibrahiim sover i rummet intill vardagsrummet, där Aisha sover på en madrass. I en annan av sängarna i samma rum sover mamma Deega tillsammans med Ahmed och Yuusuf. Fönstret vetter ut mot gatan.

Vid tre-tiden på natten hördes plötsligt en stor smäll. Alla vaknade. Det blev kaos, gråt och skrik. Ingen visste vad som hade hänt. Lägenheten fylldes av rök och målarfärg började falla från taket. Deega tog snabbt Yuusuf i famnen och rusade ut i trapphuset.

– Ingen förstod vad som hade hänt. Vi tänkte att det var kylen som hade låtit. Det var nedsläckt så vi såg ingenting. Jag trodde att Yuusuf fortfarande sov, så jag försökte väcka honom. Jag sa till honom: “Yuusuf, vakna, snälla vakna”, säger Deega.

Hon börjar gråta när hon berättar:

– Men han vaknade aldrig.

Deega såg först inte sonens skador när hon stod med honom i famnen där i trapphuset. En av hennes systersöner tog upp en telefons ficklampa och lyste på honom.

– Hans huvud var helt sönder. Det var blod överallt, säger Yuusufs syster Aisha, tyst.

I mobilens sken såg hon exakt hur hennes lillebror såg ut där granaten hade träffat.

1 av 3 | Foto: ROGER LUNDSTEN
Yuusuf dog när en handgranat kastades in i lägenheten där han hälsade på.

Tog skydd i grannlägenhet

När barnen såg Yuusufs huvud förstod de att han var död. Två av de äldre kusinerna la Yuusuf i en av sängarna. Någon annan slog larm till polisen. Fortfarande förstod ingen att de hade blivit attackerade, att det var en handgranat som exploderat.

– Jag var så chockad. Jag kunde inte känna någonting. Jag insåg att Yuusuf var död, men jag var bara tom inombords, säger Deega.

Inte förrän någon sprang ut och såg att en fönsterruta var sönder förstod de.

Familjen och släktingarna tog skydd i en lägenhet på övervåningen, i väntan på polis och ambulans. De var rädda för att bli attackerade en gång till.

Larmet gick ut till till alla poliser i närområdet.

– Alla som kan måste åka. Det är lite konstigt, högljutt och dunsar... Somalisk familj som bor där. Död bebis… Eventuellt ska det vara ett barn som är uppemot 10 år som har dött. Konstigt som fasen det här, ropade operatören ut till radiobilarna, i en inspelning som Aftonbladet tagit del av.

Efter ungefär en halvtimme var polis och ambulanser på plats. Familjen Warsame och släktingarna befann sig fortfarande i grannens lägenhet.

Begravdes i Göteborg

På en säng kvar i lägenheten låg Yuusuf. Deega gick dit. Hon ville se honom igen, försökte förstå vad hon varit med om.

– Det kom in en man, jag tror han var ambulansförare. Han tog Yuusuf över sin axel. Sedan tittade han på mig. Jag minns det så tydligt, hans blick. Och att se min son föras bort… Den bilden förföljer mig än i dag, säger Deega.

Yuusuf dog i ambulansen på väg till sjukhuset.

När pappa Abdiwahid vaknade på morgonen hemma i Birmingham hade han 30 missade samtal på sin telefon. Han ringde upp och fick reda på att det skett en incident i Sverige och att Yuusuf var död.

– Jag tänkte kanske att han hade ramlat ut genom fönstret eller slagit sig. Sedan sa hon något om en granat. Jag kunde inte tro det. En granat, i Sverige?, säger Abdiwahid.

Dagen därpå åkte han med sönerna Abdallah och Ali till Göteborg.

Efter tre dagar fick de se Yuusufs kropp på sjukhuset.

Måndagen den 28 augusti begravdes han i Göteborg.

Foto: ANDERS DEROS
Yuusuf begravdes i Göteborg.

Klarar inte av att sova ensamma längre

I Birmingham går Ahmed fortfarande kvar i samma skola som Yuusuf. Han och Aisha visar stolt upp foton från Sverige på sin bror, eller saker som Yuusuf gjorde i skolan.

Mer än två år efter mordet på deras bror påverkas de fortfarande av vad som hänt.

– Bara att gå in i Yuusufs rum påminner mig om vad som hände den där natten. I skolan frågar alla om honom. De ställer för många frågor och jag påminns om det nästan varje dag. Det är svårt att gå vidare, säger Aisha.

Deega berättar att barnen som var i lägenheten under mordnatten inte klarar av att sova ensamma längre.

– De gillar inte mörker och ibland vågar de inte gå upp på övervåningen ensamma. De säger att de är rädda för att samma sak ska hända igen, att någon ska kasta in en handgranat.

Familjen har fått psykologhjälp men bär fortfarande på ett stort trauma.

Och Yuuufs mördare är fortfarande fri.

– Innan vi vet exakt vad som hände och vem som gjorde det, är det svårt för oss att gå vidare, säger Deega.

Ahmed och Ibrahiim lämnar rummet. De orkar inte berätta mer om natten när deras bror dog.

Deega torkar bort ännu en tår med en näsduk.

– Den som vet något om vem som gjorde det här måste berätta det för polisen. Och den som gjorde det här måste träda fram. Han eller hon dödade inte bara Yuusuf. Den personen dödade oss alla, säger Deega.