Tårarna tar aldrig slut

Markus Larsson: Showen sa ingenting om människan Michael

1 av 5 | Foto: MAGNUS WENNMAN
Skriker ut sin sorg Inga Schuenemann, 27, från Riverside skriker ut sin sorg över Michael Jacksons död utanfrö Staples center i Los Angeles. Fans hade samlats för att följa ceremonin.
NÖJE

LOS ANGELES. På ett sätt var minnesceremonin alldeles perfekt.

Det var en show, en sista välregisserad föreställning.

Den sa allt om Michael Jacksons karriär.

Och inget om hans person och liv.

Det kanske är bäst så.

Såna här offentliga avsked blir ofta opersonliga och sentimentala. Det ligger i sakens natur.

Risken är alltid att de stora orden skymmer människan som de försöker beskriva och förklara. Och den extremt mediebevakade andakten på Staples Center i Los Angeles var verkligen inget undantag.

Med några få undantag som jag strax återkommer till fick vi se och höra väldigt få kommentarer och tal som avslöjade nåt nytt eller berättade nåt väsentligt om den gåtfulle superstjärnan.

Som om de läste högt

Vänner och familjemedlemmar och kollegor och pastorer och idrottsstjärnor pratade för det mesta

i svepande och allmänna ordalag om Michael Jackson. Om hans passion och talang och perfektionism och betydelse och humanism och välgörenhetsarbete. Om att han var en idol och hjälte och kung. Om att han var fantastisk och otrolig och makalös och amazing och incredible.

Som om de läste högt ur ett väl förberett pr-manus och egentligen inte kände Jackson alls.

Missförstå mig inte nu. Jag ville verkligen inte låta hjärtlös.

Men den akuta bristen på riktigt personliga och konkreta anekdoter är ganska talande. Och att forne basketstjärnan Magic Johnson berättade att han sett Jackson äta friterade kycklingvingar och kallade det för sitt livs största ögonblick säger förmodligen ännu mer.

Ilsket babbel

Om inte ens Jacksons egen död kan få hans närmaste att lägga undan sina välrepeterade och artificiella klyschor – hur starka var deras relationer när han levde? Hur isolerad var människan Michael Jackson egentligen?

Pastorn Al Sharpton var i princip den enda talaren som antydde att Jacksons privatliv inte direkt var nån obekymrad moonwalk. Men Sharptons tal förvandlades snabbt till en osympatisk och självgod predikan, ett ilsket babbel som inte sa ett dugg om nånting.

Värdig ceremoni

Men överlag var det en värdig ceremoni. Med hjärta och värme och tårar.

Jag tänker på Smokey Robinsons varma elegans. Eller Lionel Richies glödande version av ”Jesus is love”. Eller Stevie Wonders inlevelse i balladen ”Never dreamed you’d leave in summer”. Eller Brooke Shields...

Oförglömligt ”daddy”

Shields stämband och ansikte gick hela tiden sönder av sorg. Och hon lyckades, till skillnad från så många andra, att teckna ett mänskligt porträtt av sin mytomspunne vän.

Sen kom Michael Jacksons dotter Paris Michael Katherine Jackson. Hon sa ett oförglömligt ”daddy” och det kändes som att alla fönster krossades eller slets upp på vid gavel. En virvelstorm av hjärtskärande känslor blåste in över scenen och skakade om hela föreställningen.

Efter henne blev avslutningen med balladerna ”We are the world” och ”Heal the world” en förutsägbar parentes.

Kistan i skuggan

Och framför artisterna och vännerna och syskonen och barnen stod Michael Jacksons kista, det som borde ha varit avskedets absoluta mittpunkt.

Men blickarna riktade sig i stället mot bildskärmen där olika porträtt av en evigt ung och leende och vital poplegend passerade förbi.

Kistan fick stå kvar i skuggan.

Ensam och övergiven.

ARTIKELN HANDLAR OM